Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Ångermanländska bilder och sägner (VII), 1901

Äng, skog och trolltyg

Det var pågående slåtterand i en by i Ramsele och från arla till särla hördes än här än där liens klingande ljud då den ströks med ”klubban” eller liestickan för att skärpas för nya skär, och varvid det var konsten att föra brynet i lämplig vinkel mot liens egg för erhål­landet av bästa möjliga bett.

I tunt gräs och ojämna backar och lägen slogs ”onvis” d. v s. flera skörbred­der fördelades på varje lie och då gick det härs och tvärs, runt om, över och mellan tuvor, stenar och buskar för att få gräset väl för lien så att stubben ej blev för lång enär det vore slöseri, då ju bottengräset är tjockast och saftigast.

Men kom man till en ”tjockhölägda” då var det att taga var sitt skär, männen bredare, ty de hade längre och kraftiga­re liar, orf samt armar, kvinnorna i all­mänhet smalare, ehuruväl bland dem funnos de, som togo sitt skär så gott som en karl.

Nu gällde det att kunna hålla bettet i lien, ty ej sällan kunde arbetet utspinna sig till en tävlan icke blott på lek, utan på allvar för att visa att man kunde stå sitt kast och kanske och för att visa sig i bästa dager för nå­gon viss närvarande.

Början skedde vid fältets ena sida på så sätt att först en slog in sitt skär, så att han kom lämpligt i väg, innan den andre började för att i sin ordning vara ur vägen för den tredje o.s.v.  och så skred hela kolonnen framåt med jämna säkra steg.

Det fräser för lien, där han med kraft i cirkelbåge föres genom och skär det tjocka gräset, vilket med orfvet följer till vänstra sidan, där det vid liens tillbakadragande stannar bildande en lång sammanhängande sträng jämnlöpande med grannens.

Det går med liv och lust och ingen vågar sakta av för att icke få sin efter­följares lie i de bara fötterna. Då alla komma fram till målet, är den överfarna delen av fältet randad av de doftande fylliga hösträngarna.

Manskapet återgå till första utgångssidan och börjas på nytt till dess fältet är avmejat. Är nu vädret gynnsamt så utbredes sedan strängarna till torkning för att på aftonen sammanräfsas och hässjas.

Är det mulet eller sent på dagen, får allt ligga som det ligger, emedan det så håller sig bäst i händelse av nederbörd. Det är ett sugande, men friskt arbete att sålunda gå på i endast byxor och väst, och skjorta förstås, fast nog känns det en smula kon­stigt i ryggbastet, då man vaknar de första morgnarna, ty man är, som det heter, liebruten och har ont så det för­slår, men intet annat hjälper än åter ut för att taga nya friska tag, knoga och svettas, och så har detta som mycket annat ont en övergång.

Hässjningen är ej fullt så ansträngan­de utan är, åtminstone för ungdomen, mera ”skojfrisk”. Kvinnor och gubbar räfsa samman höet männen räfsa och bära väldiga fång dem de lägga upp varv efter varv. Det fordras vana att rätt sammanlägga höet och taga det med vänstra handen och räfsan samt placera det på vänstra axeln där fånget ordnat stickes högt över huvudet, färdigt att läggas på troan.

Emellertid kan en skälmsk jämtunge passa på att med räfskammen putta till det på ungersvennens axel konstenligt upptornade höfånget och vipps ligger det på marken medan den tomma räfsan grinande står högt i vädret.

Men nu skall det bli hämnd och ett tu utan krus ligga jänta och pojke sprattlande på hölagret och bona om varandra un­der de andras skratt och tillrop med hö­tappar och stoppade varandra under glam och säkra tag barmen full med smulande tussar, så att efter uppstigan­det det kännes knottrigt på den svettiga kroppen av allt det boss som stannat kvar sedan det grövsta under låtsade vredgade ord och blickar blivit fram­draget.

Det är en gammaldags grovkornig, men renhårig kurtis för öppen ridå, hårdhänt, bastant och obruserlig, men ändock så innerligt rolig — och det var just dit våra ungdomar ville komma.

I en backe kan en spoling roa sig med att lägga sig och taga ett stort fång hö i famnen och med detta som fyllnad i volymen rulla tunna utför sluttningen, ofta med god fart så att leken merendels med en mindre behaglig oreda i visdomsknoppen.

Ja, vi voro nu i Ramsele och där på­gick slåttern från inägorna. Då en del därav var undanstökad, skulle en av byns bönder jämte drängen gå till en skogsslätt för att avberga den, medan de hem­mavarande fortsatte på angivna ställen.

Kvällen förut slipade de därför liar och reservliar, ty i slåttern fanns ej någon slipsten men vasst måste det vara, ty ”höran” (stagg Nardus Strickta) var yt­terst ”hårdbett”, såvida den icke togs tidigt på morgonen, medan daggen låg frisk och ymnig.

Liarna inpassades där­på i räfskammaren och hopfästades så att allt blev hanterligt att bära. Under tiden sökte mor fram näverkonten och styrde om matsäcken, som bestod av bröd, ost smör och mesost. Hälften av vardera åt var sin ända i samma ovala träask. Tätmjölk skulle även vara till middags­mat, men den skulle för att hålla sig färsk på morgonen påfyllas den laggade träflaskan med två bottnar och sprund under handtaget på rundsidan.

Tidigt på morgonen voro våra män uppe, drängen slängde konten på ryggen, liarna lades över axeln och så bar det i väg i nästan nya näverskor (lyckskor) som skydda fotens sula och sidor och i övre kanten voro genomdragna med en vidja.

Så kallade kantskor gingo över foten, men de drogo mera näver, varför de mest användes, då det blev höst och frost. Nog hade de nu rett sig utan skor, emedan fotsulan genom gåendet barfota blivit tjock och garvad, men som det var en smula bråd, så fingo de icke så noga beräkna varje steg.

Vägen eller stigen var som vanligt än i sned, knagglig och stenig och korsad av fråntrampade hinderliga trädrötter, här och var en bäck, vid vilken kreaturen tycktes haft ett särskilt nöje trampa upp dyn till en rörlig massa. Och så över vägen nedblåsta träd som skulle kringgås i ris och bråte, såvida man icke föredrog att krypa eller klättra fram för att sedan stöta på en myr, mest utan spångar där det var att som getter hop­pa från tuva till tuva utan förbarman­de med hjortronskarten som förhopp­ningsfullt börjat övergå från rött till gult, eller också att plumsa på i den mjuka eftergivande mossan.

De här och där synliga svarta fläckarna är det skäl att undvika, ty där lurar djupet dyigt och blött och ofta av oberäknelig, utsträckning nedåt. Väl över beträdes jämt, torrt moland med raka, ståtliga granar och tallar, i vilka då och då en ekorre smackande kilar snabb och vig från gren till gren, från träd till träd.

Men nu nedanför en sluttning skönjes en gärdesgård och där bakom ett något så när skogfritt, men tuvigt och stubbigt område, i vars mitt står en lada med glesa väggar och dörren med det traditionella runda bålet, hängande snett i sina ledare eller gång­järn av träkrokar.

Hålet på dörren har väckt mångens undran, men därmed hän­ger så ihop, att dörren blivit hopfogad på bygden och för att kunna bära den, tages ett hål, varigenom yxskaftet trädes och lägges över axeln, och så bärs dörren lätt på ryggen dit den skall an­bringas.

Vid framkomsten såg sig husbonden omkring för att undersöka om kreatur varit inne och avbetat den sparsamma grödan men allt var som det skulle vara och då stuvades matkont och grejor in i ladan för att icke utsättas för solhettan.

Därpå vidtog arbetet med att skrapa den ojämna marken fri från det glesa och korta gräset. I närheten av bäcken, som silade igenom en rännil full med skräp och dy och ris, växte ståtliga, manshöga tistlar med punkterade blad och granna mörkröda blomkorgar. De fingo dock för det mesta stå ifred, eme­dan de för sina skarpa taggar voro svåra att handskas med.

Drängen, som gick ock väntade med lien vid bäcken, ofre­dade emellanåt en vattensork som dök och icke kunde bringas om livet, något vartill den oreflekterande förstörelselu­stan manade.

Solen steg emellertid hö­gre och högre upp, skingrade kärrdim­man och strålade varm och klar från molnfri himmel. Det blev hett med besked, hett om huvud och kropp, men svalt om fötterna, då mossfältet, genom vilket vattnet från Hällan sökte sig fram till bäcken, be­träddes. Under tiden var det ett rammel av skällor där borta på mon bred­vid sidden. Det var en flock hästar som hade sommarferier och nu som bäst med mular och svansar förde krig med ”åt” d.v.s. broms, flugor och knott, som i solgasset blivit matfriska och blod­törstiga och därför som lämpliga mat­ställen uppsökte kamparnas korthårigaste budpartier.

Gubben vilade titt och ofta på lien och lyssnade samt såg konstig ut, det föreföll som om han i virrvarret av ljud sökte urskilja något särskilt. Hästhopen närmade sig mer och mer och stannade, då den kommit till den åtrådda viloplatsen. Dylika ställen påträffas här och där i skogen vanligtvis på en ås på en något öppen, men skuggig plats där marken är torr och fri från buskar, ste­nar och avfall från träden.

Omgivningen närmast intill är oftast fri och öppen, vanligast myrar, så att hästarna lätt kunna höra och se en annalkande fara. Sålunda ådagalägges vid valet av plats en strategisk blick som väl förstår att be döma terrängförhållanden.

På dylika ställen samlas hästarna år efter år för att tumla om, skrapa i mar­ken, rasa och vila. Också är lägerplatsen som en grusbacke där ingenting får tillfälle att växa.

Då nu hästarna blivit lugnare, grinade gubben mot solen för att bedöma tiden samt undrade om det ej vore på tid att få sig middag. Däremot hade drängen ingenting att invända, varför konten halades fram och de slog sig ned på skuggsidan av ladan och lät sig väl smaka. Efter avslutad måltid stuvades resterna åter i konten, men som maten ”sökte”, föreslog far själv att de i skuggan skulle taga en middagslur, varpå de gonade ikull sig i gröngräset.

Drängen somnade dock icke, utan låg bara och lurade, och därunder märkte han att husbonden i smyg tittade på honom för att se om han sov. Detta väckte hans uppmärksamhet, varföre han beslöt att vara på sin vakt. Då nu gubben trodde drängen vara insomnad, gick han ett stycke avsides samt framtog en rem, vars ändar voro sammanknutna samt företog sig något besynnerligt.

Han kröp en gång genom remmen, och se, då han väl kommit igenom, så hade han björnhufvud, han kröp en gång till, och då blev halva kroppen björn och då han passerat tredje gången var det en hel björn, vilken nu vankade av i riktning mot hästlägret.

Gärdesgården dunsade han över och så blev det tyst en stund till dess att bland hästarna hördes ett vilt stampande, skrammel av skällor och galopperande i skilda riktningar. Flocken hade nämli­gen blivit sprängd av mannen i björnhamn vilken störtat på och ”rivit” gran­nens häst varefter han av bytet tog sig ett grundligt björnmål.

Sedan såg drän­gen, hurusom björnen försiktigt smög till­baka, samt kände honom nosa på sig, varefter han gick till platsen för sin första förvandling och förnyade tre gån­ger experimentet med remmen, varvid han återfick sin mänskliga skapnad och därpå åter lade sig samt somnade tungt.

Remsleborna hava av ålder varit an­sedda som synnerligt förfarna i troll­konst, och det berättas hurusom de bland annat kunnat på långa håll sända eld för att antända en vederdelomans bostad, något som också skall hava hänt på ett angivet ställe tidigt en julmorgon.

Sollefteåbladet den 13 juli 1901.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com