Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Bonden Erik Olofsson, Linsell 1856

DjurplågeriBonden Jon Olofsson från Lofsdalen hade genom sitt ombud lämnat en stämningsansökan den 24 december 1855 emot bonden Erik Olofsson i samma by, för att han hade fördärvat hans utlånade häst. Han ansåg att Erik skulle betala honom för hästen eller den värderade skadan som han hade lidit.

Vittnena Sven Olofsson, Olof Svensson i Lofsdalen samt Olof Olofsson i Bäck och Idre, berättade att Erik Olofsson den 21 april 1855 hade lånat Jon Olofssons häst.

De fick erfara hur illa hästen hade blivit behandlad genom sådan tryckning eller brytning att manken befanns alldeles sprängd och sönderkrossad.

Därför måste flera åtskilliga operationer och skärmytslingar fortfarande företas,”bålnad af illnad och wärk” alltmera och djupare upptäcktes allt eftersom.

Genast vid Erik Olofssons återkomst ifrån Sveg, kunde såsom ny åkomma finnas, men märktes aldrig något i början.

Och att det arma kreaturet skulle kunna läkas och återställas till ”helbrägdelse” ansågs vara fruktlöst, det skulle även fordrats en ganska kostbar möda och dyr skötsel.

Nils Olofsson i Storfjäten i Idre, hade sett hästen som var 3 år gammal.

Manken och förryggen var sönderbruten och fördärvad att de en längre tid framöver sommaren ansåg all förhoppning om hästens återställande till livs var alldeles fruktlöst och omöjligt, än mindre i brukbart skick. även om hästen hade en god och skicklig vårdare genom Olof Olofsson Bäck från Idre.

Hästen blev något bättre, så det fanns hopp om dess återställande men till något mindre och lindrigare bruk.

I en av bilagorna till detta Ting finns en specificerad räkning från Jon Olofsson där följande är antecknat:

”26 april 1855: Började att skära och medicinera med pulver och plåster, 36 skilling.

För bränwin 24 sk., blåsten 12, hjorthornsolja 16, tvål 12 sk.: 1:16.

Terpentin 8 sk., och widare handteringsarbet. 40 skilling.

Juni 16: Sju weckor och 2:ne dagar underhåll på stall, a 1:16 w: 9:32. 12:28 Banco sk.

D:o: Öfverlemnade samma häst till Olof Bäck emot lega: 10 Baco.

Nedsatt wärde å hästen som härföre förloras minst: 20 Banco.

Summa B:co R:dr 42:28.

 

December 27: för stämning 32 sk. anskaffande 16 sk. tillställning 12: 1:12.

1856 Jan. 23: för stämning å wittnen och tillställelse deraf: 40 sk.

Febr. 17: för Rättegångsombud till Tinget 7 ¼ mil 3:16.

Blifvande protocollslösen minst 2: – 7:20.

Tillsammans Summa B:co R:dr 50.

Lofsdalen den 16 Jan. 1856. Jon Olofsson.”

Svarandeombudet medgav att hans huvudman haft kärandens häst från Lofsdalen till Svegs där han hade hämtat 6000 takspik.

Spiken hade blivit klövjad från Sveg till Linsell och därifrån kört på släde fram till Lofsdalen samt att hästen vid hemkomsten varit skavd eller bruten vid manken mitt på ryggraden.

Men han påstår att hästen denna resa enligt avtal emellan parterna, blivit på förslag av svaranden att gemensamt frakta hem spiken.

Erik Olofsson bestred Jon Olofssons uppgift att han hade haft i uppdrag att för hans räkning skaffa fram spik, utan påstod att hästen varit utlånad till svaranden samt att den aldrig hade blivit fördärvad som vittnena berättar.

Nu inkallades både bonden Sven Johansson och förra bonden Hans Olofsson för att vittna.

Sven Johansson berättade att han hade sett hästen strax innan den hade lämnats tillbaka till Jon Olofsson och det hade varit friskt och vid god hälsa samt utan synbara fel.

När Erik Olofsson hade gett sig iväg, berättade Jon Olofsson att han hade lånat ut hästen till Erik, men ansåg att det varit oklokt av honom att låna ut ”ett så ungt och eldigt Kreatur” till en längre färd på ett sånt dåligt väglag.

När Erik Olofsson kom tillbaka med hästen hade han sett att kreaturet blivit mycket illa medfaret, inte bara att hon mistat hull, utan även haft större sår på manken och sträckande sig på båda sidor om ryggraden, vid pass ½ aln i längd på vardera sidan nedåt.

Den ytan som hade varit avskavd hade uppenbarligen uppkommit genom en klövsadel, och hästläkaren hade begärt att Olof Olofsson Bäck och Olof Svensson i Lofsdalen skulle komma, vilka skulle försöka läka såren.

Det hade först nyligen lyckats efter flera försök och skadan

Hans Olofsson berättade lika som Sven Johansson och hade inget att tillägga än att hästens skada värderade till 30 Riksdaler, 20 Riksdaler lägre än vad Johansson hade ansett.

I utslaget den 1 mars fann Häradsrätten ej något skäl att fästa något vidare avseende på svarandepartens obestyrkta uppgifter att han inte skulle ha erhållit kärandens häst till låns under resan från Lofsdalen till Sveg och samma väg tillbaka, utan företagit resan till en del för kärandens räkning och vid återkomsten hade hästen varit så avmagrad och illa skadad.

Häradsrätten fann för skäligt att Erik Olofsson varit vållande och skulle ersätta Jon Olofsson inte bara den skada som hade uppkommit på hästen, utan också för dess botande till 42 Riksdaler 28 skilling Banko och skulle dessutom ersätta kärandes rättegångskostnader.

Svegs tingslag den 20 februari 1856, § 8.

Svegs tingslags häradsrätt (Z) AIa:56 (1856) Bild 14 / sid 21a.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com