Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Bonden Gunnars Jonsson, Linsell 1852

Länsmannen A. L. Behm hade låtit instämma bonden Gunnar Jonsson i Glöte för det han skall ha skuffat sin fader Jon Jonsson och vanvördat honom.

Även bönderna Jon Petter Hedström och Hans Stensson var kallad men den senare Stensson lät sig inte inställas.

Det var den 7 januari 1853 i bonden Erik Perssons gård i samma by som händelsen ägde rum.

Angående åtalets förbrytelse uppgav Jon Jonsson att sedan han bett sin son i någon angelägenhet, hade Jon velat bege sig hem, gick han och spände för sin häst.

Gunnar, som ville stanna kvar, hade då i sin tur spänt av hästen och i samma stund blev Jon Jonsson stött omkull av hästen.

Väl hemma, hade Jon bett Gunnar att skaffa fram några så kallade klövmesar, vilket han hade klandrat honom för att det inte hade skett tidigare.

När Gunnar lämnade mesarna, hade han fällt några mindre passande uttryck, men vilka yttrande det var kunde Jon inte erinra sig om.

I samma ögonblick hade han gett Gunnar ett slag med den käpp han hade i handen varpå Gunnar tog käppen under yttrande ”att då han skulle begagna den för att slå folk vore det best att fråntaga honom densamma”.

Jon Jonsson försäkrade att något annat våld förekommer inte dem emellan.

Han tillkännagav att han för sin del inte ville yrka på något ansvar för sonen, utan det var länsman Behm som hade stämt Gunnar Jonsson till tinget, och menade på att Jon Jonssons berättelse inte stämde överens med det verkliga förhållandet, som Hans Stenssons skriftliga redogörelse intygar.

Där berättar han:

”Såsom vittnes atestt utgifven af bonden Hans Stensson som skedde i Glötte den 7 Januari 1852 då befanns Jag mig vara hemma städes i min Gård.

Då kom hustru Karin Jons Dotter och kalla ditt mig att Jag skulle didt i afstyrnng för dem aflifva varandra och ner som Jag kom ditt så huld dem i kragan på varandra och då skilde Jag dem åt Janpetter Hedström och Gunnar Jonsson.

Och ner som Janpetter släftter så slog Gunnar till tvänne örfillar åt Janpetter och sedan så stötte Gunnar Jonsson Till med knyt näfvan till bröst till åt sin fader Jon Jonsson så han stalp omkul åt golvet.

Och när han kom upp ijen så var han blodig i ansigtte men om han hvart då eller var han förre dett vet Jag inte så Jag kan sägga för någon säkkerhet, och så kastha han ut hans faders sacker ut på Gården.

Mer har Jag intet at talla om än dett som är uptecna men på detta skal Jag med liflig Eed beskriftta om så fodras kan. Hans Stensson [sign.]”.

Målet sköts upp till den 14:e, då i närvaro av länsman Behm och på nytt höra Gunnar Jonsson och Jon Jonsson samt Hans Stensson som alla var närvarande.

Hans Stensson berättade nu att när Gunnar Jonssons hustru Karin Jonsdotter kom för att hämta honom för att åtskilja Hedström och Jonsson, vilka enligt hennes uppgift slogs med varandra, och när han kom dit höll dem varandra uti rockkragen och brottades.

Gunnar tilldelade Hedstöm 2 slag och när han skulle skilja dessa åt hade Gunnar händelsevis raglat emot fadern och av våda stött omkull honom.

Stensson hade dock inte sett eller hört om Gunnar skuffat eller okvädad sin fader.

Rätten uppmärksammade på skiljaktigheter emellan denna berättelse och vittnets tidigare avgivna vittnesintyg och Stensson blev uppmanad att hålla sig sanningen.

Stensson förklarade sig att han var mindre skrivkunnig vid sin redogörelse och kunde inte så noga styrka sin mening och hade skrivit det som inte var sant.

Han återkallade nu helt och hållet innehållet i den tidigare vittnesredogörelsen, då den inte överensstämde.

Emellan Hedström och Gunnar Jonssons oenighet, berättade Jon Jonsson att sedan han blev uppretad över sin sons uppförande, hade tillkallat Hedström för att vara vittne, och därefter började de ordväxla och slå varandra.

I avseende till den korta tid som förflutit sedan förra rannsakningstillfället och inga flera vittnet har kunnat inkallats, erhöll länsman Behm om ytterligare anstånd för bevisning.

Beträffande Stensson ansåg han att han var känd för välförhållande och fann ingen anledning att förmoda att han hade dolt något i sin berättelse.

Det dröjde ända tills den 29 januari 1853, då målet återupptogs på nytt.

Nu hölls en länge rättegång som började med Gunnar Jonssons förhållande. Han var född i december 1820 och vistades ständigt hemma hos sina föräldrar, Jon Jonsson och Karin Gunnarsdotter.

Begick Nattvarden första gången vid 16 års ålder uti Linsells kyrka samt att han år 1846 fått emotta hemmanet uti Glöte, där hans föräldrar för närvarande åtnjuter underhåll på livstid.

För omkring 2 år sedan ingick han i äktenskap med Karin Jonsdotter med vilken ha har ett barn.

Gunnar försäkrade nu att han aldrig tidigare varit tilltalad eller straffad, även att någon oenighet emellan honom och fadern aldrig hade ägt rum tidigare, vilket också fadern intygade.

Nu blev Jon Jonsson uppmanad att tala sanningsenligt om det våld som blivit utövad på honom genom sonen, och han vidhöll sin tidigare berättelse, men tillade att efter oenigheten dem emellan, tillkallade han Hedström som tillsammans jämte sin hustru hade begett sig till Gunnar Jonssons bostad.

Hedström hade sedan gått in ladugården där Gunnar befann sig.

Jon Jonsson tillsammans med sin hustru och Gunnars hustru hade sedan gått efter, hade funnit dem liggandes på golvet och höll varandra om livet.

Alla tre försökte skilja dem åt och i samma stund kom Hans Stensson dit, och när de klev upp från golvet, fortsatte de att gräla och hotade att slå varandra.

När Jon Jonsson fattade tag i Gunnar, och i samma stund som Hans Stensson ryckt lös Hedström, hade Gunnar stött omkull Jon av våda under yttranden.

Dessa yttranden hade endast varit vid det tillfälle då Jon hade sagt sitt missnöjde till Gunnar om klövmesarna.

Även Gunnar förnekade enständigt till att svurit åt sin fader på annat sätt än vad som är angett.

Länsman Behm anhöll på nytt att tillstyrka förhållandet genom andra vittnen genom drängen Sven Persson från Linsells kyrkby och bondsonen Olof Jonsson från Glöte.

Gunnar Jonsson ansåg dock att jäv förelåg emot Olof Jonsson, då Hedström tidigare ansåg att jäv förekom tidigare emot hans fader när Olof skulle vittna och menade även de var ovänner, men det fäste Häradsrätten inget vidare avseende på.

Rätten fann att inget jäv förelåg varpå de fick avlägga sin vittnesed och förhördes var för sig.

Sven Persson berättade att på aftonen ifrågavarande dag hade han kommit till Gunnar Jonssons fähus.

Han hade sett dem stå på golvet utan att hålla i varandra, men däremot hade de grälat.

Jon Jonsson som hade stått på minst 2 alnars avstånd från Gunnar, hade inte deltagit i ordväxlingen dem emellan.

Av någon okänd anledning och så vitt Persson kunde erinra sig, hade någon kallat Gunnars hustru för en ”fårtjuf”.

Gunnar, som blev uppretad för detta, stötte till fadern med handen för bröstet så att han föll omkull baklänges, men något blodvite kunde han inte se att fadern fick.

Persson hade genast därefter avlägsnat sig, åtföljt av Olof Jonsson, Hedström och Gunnar Jonsson.

Olof Jonsson berättade att han hade hört talas om oenigheten emellan Jon Jonsson och Gunnar Jonsson och hade liksom Sven Persson den dagen, gått in i Gunnars fähus, men så vitt han kunde erinra sig, hade inget gräl ägt rum.

Däremot hade Gunnar och hans hustru ordväxlat med Jon Jonsson beträffande klövmesarna, utan att vittnet kunder erinra sig i själva yttranden, men att Jon Jonsson kallat Gunnars hustru för ”tjuf”.

Han såg också hur Gunnar stötte till sin fader på samma sätt som Sven Persson vittnat om, men redan vid hans ankomst såg han blod på Jon Jonssons vänstra kind.

Jonsson hade själv tagit sig upp från golvet sedan vittnet jämte sin fader, Sven Persson, Hans Stensson och Gunnar hade avlägsnat sig.

Efter dessa vittnesmål, hördes så väl Gunnar och hans fader, som båda enständigt vidhöll att Gunnar inte på något annat sätt än av våda hade stött till fadern och åberopade Hans Stenssons vittnesmål.

Länsman Behm anhöll på nytt att Hans Stensson måste höras, inte mindre uti Rättens protokoll vid sista tingets intagna vittnesbetyg.

Nu fanns även bönderna Jon Ersson och Jon Jonsson i Glöte närvarande som hade uppgett händelsen huvudsakligen så som Sven Persson och Olof Jonsson hade berättat.

Behm tillstyrkte uppgifterna från deras angivna skrift, undertecknat i Glöte den 8 januari 1852:

”Härmed tillkännagifves att hemmansegaren Gunnar Jonsson i Glöte har uppfört sig ganska illa emot sin fader Jon Jonsson i Glöte nu den 7:de Januari 1852.

Han stötte honom åt bröstet flera gånger så att fadren föll omkull och då befanns fadren blodig utaf denna gerning, detta syntes utaf tvänne Bönder J. P. Hedström och Hans Stensson som också vid detta tillfälle blef underrättad af fadren att Gunnar hade kastat ut fadrens saker som också vi såg ligga ute.

Detta syntes utaf både sexman och flera andra härstädes ganska oförsvarligt.

Detta kan utaf Kronolänsmannen åtgöras. Ursäkta att vi gör honom stort besvär men vi kunna icke undandölja sådane saker.

Jon Ersson sexman och ombudsman Jonas Jonsson i Glöte. Vittna J. P. (bom. [ej i protokollet) Hedström, Hans (bom. [ej i protokollet) Stensson begge i Glöte.”

Efter detta uppläsandet av länsman, sköts målet upp på nytt av Häradsrätten till den 31 mars, men varken Hans Stensson eller Gunnar Jonsson var närvarande.

Stensson hade varit bortrest under en längre tid och kunde anträffas och Gunnar Jonsson lät sig inte avhöras, varför målet sköts upp på nytt.

Efter föregående mål från den 29 januari, hade både Gunnar Jonsson och Jon Petter Hedström stämt varandra. Den senare för att Gunnar hade med hugg och slag överfallit honom, och Gunnar å sin sida för att Hedström hade beskyllt honom att ha slagit sin fader, både vid detta tillfälle som målet gäller, och även förut.

Gunnar berättade att då någon oenighet att uppstått mellan han och fadern, hade denne kallat på Hedström, som därpå hade överfallit honom och tilldelat tre slag åt ansiktet samt rivit sönder hans skjorta.

Hans Stensson berättar först att han förnekade helt och hållet att han hade slagit Gunnar när han skulle skilja dem åt.

När Gunnar satt i sin stol, hade Hedström fattat tag i hans rockkrage och förhållit honom om hans uppförande emot sin fader, hade Gunnar tilldelat honom två slag.

De båda började brottas och föll omkull på golvet, men Hedström hade inte gett Gunnar något slag utan endast försökt att freda sig själv, vilket Hedström också tillstod.

I detta måls utslag ansåg Häradsrätten att det inte hade lagts fram bevis att Hedström skall ha beskyllt honom att vid ett annat tillfälle ha ofredar sin fader, och ansåg att det inte förtjänade något avseende.

Även fast att Hedström inför Häradsrätten tidigare uppgett ha slagit Gunnar i det föregående målet, återkallade nu sitt erkännande.

Häradsrätten ansåg att någon bestämd upplysning saknades för att Hedström skall ha brukat våld emot Gunnar Jonsson, varför han inte kunde fällas till ansvar.

Målet fick nu sitt avgörande den 24 januari 1854, 2 år efter händelsen.

Födorådstagaren Jon Jonsson var inte närvarande men hade genom sitt ombud, nämndemannen Olof Ersson i Ransjö, som lämnade fram Jonssons lydande skrift:

”Herigenom får Jag Jon Jonsson ytterligare förklara mig att min kiära sån Gunnar Jons son har upp fört sig ganska bra Emot mig både förr och sedan Jag [-]ggar honom.

Då fölgde han mig ifrån sig så Jag [-]elp om kul, men barre för det så vill Jag [-]e honom till det är snaty stälst omkul ut af en [-] gammal gubbe.

Jag har ingentin Emot hvarken [-]in sån Gunnar Eller Emot min sonhustru Karin [-]s Dotter.

Jag skulda hon icke att hon har stullu [-]tan Jag frågar hon om hon har stulli barra:

[-]nat har Jag icke at berätta uttan alt bra.

Såsom bevis lemnas af födåsmannen Jon Jons son i Glöte [sign.]”

Häradsrätten fann att då Gunnar Jonsson frivilligt erkänt att han onsdagen den 7 januari 1852 efter ordväxling hemma hos honom med sin fader, som med sin käpp tilldelade Gunnar ett slag under yttrande som utmärkt vanvördnad emot honom, ryckte Gunnar käppen ifrån fadern.

Trots att såväl Jon Jonssons och Gunnar Jonssons bestridande samt vad vittnet bonden Hans Stensson i Glöte berättat, och anses vara lagligen bestyrkt genom ed drängen Sven Perssons från Linsells kyrkby och bondsonen Olof Jonssons från Glöte samstämmande vittnesmål att Gunnar Jonsson vid samma tillfälle ytterligare uppretad genom ett av Jon Jonssons förklenande yttrande emot Gunnars hustru att Gunnar hade med handen stött eller slagit Jon Jonsson åt bröstet så att denne föll omkull baklänges.

Därför prövar Häradsrätten rättvist jämlikt stadgarna uti 14 kap. 2 och 3 §§ Missgärningsbalken samt Kgl. Brevet av den 28 februari 1793 och 43 punkten 6 mom. av Kgl. förklaringen den 23 mars 1807, att döma Gunnar Jonsson för dessa förbrytelser i en bot avstraffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd på länshäktet i Östersund, samt att i nämnda stadskyrka en söndag undergå uppenbar kyrkoplikt.

Dessutom skall han på första rättegångsdagen av nästa i tingslagets utsatta lagtima ting inför Häradsrätten göra offentlig avbön.

Dock är detta utslag ställd under Kgl. Majt:s och Svea Hovrätts prövning, i avvaktan varpå Gunnar kommer att insändas till länshäktet.

Är han inte nöjd med detta utslag, bör han söka besvär till Kgl. Hovrätten senast klockan 12 på 30:e dagen, eller med denna dag beräknad onsdagen den 23 februari.

Fotnot: Straffet började avtjänas den 7 mars kl. på 6 morgonen och frisläppt den 14 i samma månad. Undergick kyrkoplikten den 16 april samma tid.

Svegs tingslag den 2 februari 1852, § 152.

Svegs tingslags häradsrätt (Z) AIa:54 (1852-1854) Bild 359 / sid 479.

Svegs tingslags häradsrätt (Z) AIa:54 (1852-1854) Bild 363 / sid 487.

Svegs tingslags häradsrätt (Z) AIa:54 (1852-1854) Bild 476 / sid 677.

Svegs tingslags häradsrätt (Z) AIa:54 (1852-1854) Bild 480 / sid 683.

Svegs tingslags häradsrätt (Z) AIa:54 (1852-1854) Bild 644 / sid 961.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com