Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Bonden Olof Thoresson, Hallen 1807

Vid hållna Urtima tinget i gästgivargården i Trappnäs, Hallens socken den 15 juni 1807 hade bonden Olof Thoresson från Bynom blivit stämd för att ha smädat sin svärfar, slagit sin havande hustru, med hugg och slag överfallit bataljonspredikanten Nils Grundahl och nämndemannen Olof Eriksson i Överhallen.

Nu vid det hållna tinget var alla närvarande förutom bataljonspredikanten, som i en skrivelse till domhavanden hade ville frångå påstående om ansvar på Olof Thoresson, särdeles som han icke skall angivit honom för hugg och slag, den berättelse som Thoresson erkände vid häktandet.

Han påstod att dess svärfar, Per Mårtensson i Våge, hade haft olovlig beblandelse med hans hustru Ingeborg Persdotter och med honom avlat äldsta sonen Thore, och fällt yttrande om att sonen borde omdöpas och få ett annat namn.

På Långfredagen hade han slagit sin havande hustru och bar ut deras yngsta barn Elin på gården.

Han hade slagit nämndemannen Olof Eriksson då denne fordrat honom för 1807 års salpetersavgift samt ådömda böter för uteblivande vid samma Vårting under yttrande, att han nog kunde betala avgiften men inte böterna, så vida han inte ansågs skyldig, och 4:e dag påsk, eller den 26:e april hade han slagit bataljonspredikanten.

Länsmannen uppvisade för Rätten ett prästbetyg av följande innehåll:

”Olof Thoresson i Hallens socken och Bynom har jag befunnit mindre kunnig i sin Christendom: Och hvad lefnaden beträffar, tyckas det straff han för stöld några månader tillbaka undergått ej värkat förbättring, utan snarare twärtom.

Så vida han farit ut i ohöfligt tal, hotande utlåtelser och obevislige menlige beskyllningar ej allenast, utan ock med slagsmål lömskt öfverfallit sin hustru och flera andra, då det fallit honom in.

Marby den 14:de Junii 1807. Jonas Åström, Comminister.”

Därefter upplyste länsman att Thoresson för någon tid sedan undergått straff vid vatten och bröd för stöld, och i övrigt fanns det bevisat beträffande hans uppförande som nämnts här ovan.

För att erhålla ytterligare kännedom, lät Häradsrätten framkalla svärfadern och bonden Per Mårtensson, dess dotter och Thores hustru, Ingeborg Persdotter samt nämndemannen Olof Eriksson.

Per Mårtensson berättade att Olof beskyllt och spridit falskt rykte att han skulle haft samlag med sin dotter och skall ha fött äldsta sonen Thore.

Sedan berättade Ingeborg att hennes man sistlidne Långfredag, när hon kom hem från kyrkan efter nyttjat salighetsmedlen, frågade henne: ”Om hon druckit af diefwulens eller Guds kalk” och sprang efter henne när hon tog sin tillflykt ut på gården.

Där slog han henne med knytnävarna och tog deras ett och ett halvt år gamla dotter Elin som låg och sov i vaggan och bar ut henne på gården men blev genast inburen i en annan stuga utan att tagit någon skada.

Och slutligen att hade hennes man yttrat sig i att inte vilja kännas vid sonen Thore, utan beskyllt henne ha framfött honom med hennes fader.

Nämndemannen Olof Eriksson berättade att han hade kommit till Olof Thoresson sistlidne Annandag Påsk på eftermiddagen omkring klockan 6 för att lämna några rättegångshandlingar till födorådstagaren Olof Olofsson.

Eriksson hade satt sig på en bänk vid bordet och var sysselsatt med handlingarna och under påseendet hade han hört Thoresson mumla något där han satt vid spisen.

Han var dock på sin vakt emot Thoresson, då han hade hört att han ofta varit oense med sin hustru.

Efter en stund kom Thoresson fram till honom och trängde sig emellan bänken och bordet och med tobaksdosan i högsta hugg, slog han ett hål i pannan ovanför vänstra ögat.

Varför han slog honom kunde Thoresson inte uppge.

Om inte nämndeman Eriksson hade haft en yllemössa på sig, kunde skadan ha blivit ännu värre.

Inför Rätten vek han upp mössan som visade ett avlångt hål som gick tvärs igenom på mösskanten, men själva såret hade läkt så pass att det inte syntes.

Vid ett senare tillfälle hade han blivit beordrad att bege sig till Thoresson för att fordra honom på resterande salpeteravgift samt 32 skilling i saköresmedel för Vårtinget.

Sedan orden hade blivit uppläst för honom, hade han yttrat varit villig att betala det förra, men ansåg sig inte vara skyldig att gottgöra de 32 skillingar, eftersom han ansåg sig blivit orättvist ådömt.

Han tillade att han ville betala nämndemannen vad han ägde tillgång på, och tog därmed en stör som stod vid spisen men hade blivit hindrad från att nyttja den tack vare hustrun och de andra närvarande personerna.

I detsamma sprang han fram till Eriksson och knuffade honom åt dörren, slog honom med knytnävarna på armarna, vilka han höll fram för att skydda sig ifrån skada, men något blodvite eller blånader hade inte uppkommit.

Olof Thoresson tillfrågades om dessa förbrytelser som han hade blivit anklagad för, och förklarade och erkände att han även hade yttrat samma utlåtelse och övertygelse inför andra, som han gjorde emot sin svärfar och hustru.

Men för denna brottslighet hade han inte kunnat ställa dem till svars i brist av ringaste bevis, och på tillfrågan kunde han inte uppge någon särskild anledning till hans yttrande, och varför han inte var sinnad att återkalla och rätta sin övertygelse i detta fall.

Beträffande anklagelsen om överfallet på hustrun med hugg och slag nekade han först i början, men erkände till slut varför han hade gjort det.

Han förklarade att då han inte förde en rättskaffens och kristlig vandel, trodde han salighetsmedlens bruk lända henne mera till fördömelse, än till salighet, att hon möjligen då hon vid detta tillfälle tog till flykten ut på gården i hastigheten gett hennes något obetydligt slag med ena handen.

Och slutligen att han även burit ut barnet i vaggan till grannstugfönstret, med den förklaringen att han trodde barnet borde vara hos modern.

Slutligen och på äskat utlåtande av Olof Thoresson över anklagelsen angående överfallet på nämndemannen, erkände han utan undantag på dennes berättelse.

Även här hade han ingen förklaring på varför han hade tillfogat Olof Eriksson med blodvite, och han var inte säker på om det hade skett med tobaksdosan som han vid tillfället hade haft i handen eller om det var med fingerknogarna.

Det enda han kunde svara på var att han tyckte nämndemannens besök var onödigt.

Thoresson visade frivilligt upp tobaksdosan, vilken fanns vara kantig och ansågs således ha kunnat förorsakat hålet i mössan.

Svärfadern och nämndemannen Per Eriksson yrkade på laga ansvar för vad de anmält emot honom och efter deras förenande.

Men hustrun Ingeborg förklarade med tårar att hon ville förlåta sin man hennes enskilda lidande och under förhoppning att han ännu må bli förändrad och bättrad till sitt uppförande emot henne.

Sedan aktor och länsmannen Oldberg hemställt Olof Thoressons ansvarsskyldighet till Urtima tinget, vilken Thoresson med mycket fräckhet förklarat sig icke ha vidare för sin räkning och till sitt urskuldande att andraga, så avfördes Olof Thoresson och de övriga avträdde på tillsägelse.

Urtima Tinget ansåg anklagelserna emot Olof Thoresson som skall ha överfallit bataljonspredikanten Nils Grundahl, vilken inte ville yrka på något ansvar, lät man den delen bero.

I det senare anklagelserna emot honom och genom hans egen bekännelse, var allt detta övertygat för grova och falska beskyllningen för blodskam på svärfar och hustrun.

Därför dömdes Olof Thoresson i stöd av 60 kap. 4 §, 18 kap. 9 § jämförd med Kungl. Förordningen den 28 januari 1779, 3 kap. 6 § och 35 kap. 2 § Missgärningsbalken att avstraffas med 20 dagars fängelse på vatten och bröd samt inför Rätten, göra offentlig avbön för dem.

Beträffande ofredande med hugg och slag på nämndemannen Olof Eriksson och första resan uppkommen blodvite samt sabbatsbrott, böta 212 daler silvermynt samt för sabbatsbrottet som han också hade överfallit med hugg och slag, 10 daler.

Vid bristande tillgång kommer Olof Thoresson att avstraffas med 28 dagars fängelse på vatten och bröd.

Prästerskapet skall också försöka uppbygga Thoresson i sin svaga kristendom, samt förmana honom till ett stilla och sedligt uppförande.

Efter domen återfördes Olof Thoresson till Östersunds landshäkte för att hållas i vidare förvar.

Thoresson var inte nöjd med Rättens utslag och målet ställdes därför under Svea Hovrätt och den 2 juli avkunnades domen där Svea Hovrätt hade gillat Hallens Urtima Tingsrätts dom och därför skulle han plikta med 28 dagars fängelse på vatten och bröd.

Och straffet utstod han mellan den 3 och 31 augusti och den 29 september sändes hans till Hallens Häradsting för att göra avbön.

Men det slutade inte där.

Den 13 april 1808 blev han åter införpassad till fängelset för slagsmål och blev nu ett fall för Urtima Tingsrätten den 8 juni.

I samma häkte satt också pigan Märeta Svensdotter som hade blivit dömd att halshuggas och brännas på bål för barnamord samt Torkel Thomasson som var misstänkt som spion.

Hallens tingslags häradsrätt (Z) AIII:2 (1763-1880) Bild 320 / sid 57.

Hallens tingslags häradsrätt (Z) AIII:2 (1763-1880) Bild 380 / sid 69.

Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:349 (1807) Bild 2660.

Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:364 (1808) Bild 490.

Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:364 (1808) Bild 570.

Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:386 (1810) Bild 1360.

Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:386 (1810) Bild 1420.

Justitiekanslern -1974, Huvudarkivet EIIIcc:386 (1810) Bild 1540.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com