Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Centralfängelset Norrmalm

Samtidigt som Kungliga fångvårdsstyrelsen inrättades 1825 beslöts att det gamla fängelset för tiggare och lösdrivare, Rasp- och spinnhuset på Långholmen, skulle läggas ned och ersättas av två s.k. korrektionsinrättningar. Båda öppnades 1827.

Natten mellan den 12 och 13 juli 1827 flyttades därför alla kvinnliga fångar från Långholmen till Norra korrektionsinrättningen på Norrmalm. Kvinnorna fraktades på pråmar under överinseende av fångvårdsstyrelsens chef. Det berättas att flytten följdes av många åskådare utmed stränderna trots den sena timmen.

Södra korrektionsinrättningen (f.d. rasphuset) för manliga fångar blev kvar på Långholmen och fick senare namnet Centralfängelset Långholmen (arkivförteckningsnummer 1694).

Norra korrektionsinrättningen (f.d. spinnhuset) för kvinnliga fångar förlades till det gamla tukthusets tomt belägen vid norra sidan av nuvarande Norra Bantorget intill Allmänna barnhuset Tomten sträckte sig vid den tiden västerut ända till Barnhusviken.

Fängelset, som upphörde 1896, har haft följande officiella namn: Norra allmänna arbets- och korrektionsinrättningen i Stockholm 1828-1842, Allmänna arbets- och korrektionsinrättningen å Norrmalm 1843-1848, Allmänna straff- och arbetsfängelset för kvinnor 1849-1886, Centralfängelset på Norrmalm 1887-1896.

Fängelset hade plats för ca 300 kvinnliga fångar som kom från hela landet. De flesta av dem var arbetsfångar som saknade anställning och därför ålagts tvångsarbete för lösdriveri, huvudsakligen prostitution. Straffångarna var sådana som dömts till längre straff än två år, oftast för upprepade stölder eller barnamord.

År 1849 skildes fångkategorierna arbetsfångar och straffångar åt. Den första kategorin tillhörde ”tvångsarbetsanstalten” och den senare ”straffängelset eller ”centralfängelset”.

I Norrmalmsfängelset tillverkades bland annat bomullstyger och yllevaror samt syddes fångkläder och sängkläder till andra svenska fängelser. En del varor framställdes också åt enskilda företag och privata sömmerskor.

Stränga regler rådde på kvinnofängelset och brott mot reglerna var vanligare här än på andra fängelser. Till exempel var det förbjudet att ha kontakt med andra fångar med tal, tecken eller brev. Det var också förbjudet att störa stillheten med skratt eller sång. Ingen kunde undvika att bryta mot dessa regler.

I straffrullor och andra fångförteckningar finns det anteckningar om interna straff som vanligtvis bestod i förvaring i ljus eller mörk cell, minskad kost eller förlust av sängkläder.

Stockholms stads norra kronohäkte, ett häkte för korttidsfångar, förenades med fängelset 1850 och ställdes under samma förvaltning som fängelset i övrigt. I samband med denna utvidgning införlivades med dess område den tomt och de lokaler vid fängelseområdets östra sida som dittills hade disponerats av Smedjegårdshäktet.

Centralfängelset på Norrmalm avvecklades i början på 1890-talet och fr.o.m. januari 1894 fanns inte längre några straffångar kvar i fängelset. Dessa fördes till Stockholms läns- och straffängelse.

I november 1896 lades fängelset ned helt i.o.m. att de sista arbetsfångarna överflyttades till Centralfängelset i Norrköping och fångarna i kronohäktet, ”kronofångarna”, till Stockholms läns- och straffängelse.

Källa: Riksarkivet.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com