Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Drängen Olof Andersson, Myssjö 1828

Efter rannsakning om tidelag för häktade drängen Olof Andersson från Matnäset vid 2 särskilda urtima ting men för vittnets, bonden Petrus Gerdvalls frånvaro måste uppskjutas, fortsatte målet den 19 juli 1828 av Rättens ledamöter.

Länsman Sahlin hade låtit hämta Olof Andersson från landshäktet och Gerdvall som nu var återkommen från sin resa.

För Olof Andersson upplästes de protokoll som under rannsakningen över dess brottslighet blivit förda, vilket innehåll han till alla delar erkände.

Och sedan han bestämt förklarat sig inte äga något jäv emot Gerdvall, som likväl varit dess husbonde, så och då lagen i 17 kap. 7§ Rättegångsbalken tillåter tjänstefolk att i ett brott som å liv gå, bör vittna emot sinahusbönder och därav skäligen kan slutas att husbönder icke eller kunna anses jäviga att vittna i avseende på tjänstehjons dylika brott.

Efter avlagd ed berättade Gerdvall att omkring slutet av mars månad hade han efter sin vila, gått till stallet vid middagstiden för att kasta vatten.

Där var Olof Andersson sysselsatt med att rengöra stallet och funnit ett bräde liggande i gödselrummet i sådan ställning att anledning vari att förmoda Andersson kunnat vara sinnad genom sådan upphöjning bana sin väg till bedrivande av tidelag med ett stokreatur.

Av denna anledning hade Gerdvall frågat Andersson vad han hade haft eller skulle använda brädet till, fick han till svar, ”att detsamma vore nedfallit ur spilten”.

Och att han lagt upp det på sätt det vid Gerdvalls ankomst syntes för att sedan han rengjort stallet, sätta tillbaka den i spiltan då den hade ramlat ner under dess arbete.

Vid närmare eftertanke började Gerdvall vara mer övertygad att Olof Andersson hade förövat tidelag med dess stokreatur, men att han aldrig hade blivit övertygad förrän den 30 maj, då han själv hade uttagit och betslat en av sina hästar och begett sig till Bynom för att köpa någon halm.

Han hade förut sagt till Andersson att med andra stoet bege sig till dess granne, fältväbeln Lundberg, för att biträda honom med någon ristning.

Under vägen hade likväl Gerdvall erinrat sig att han borde haft med sig något att väga med, vilket han glömde hemma och fick därför anledning att bege sig hem.

Väl hemma hade han gått till stallet för att ta en låg stump och blivit varse ena stalldörren, som under hela våren stått öppen, nu var stängdmed haken, varpå han ville se om Olof Andersson ännu begett sig till sitt arbete.

När han öppnade dörren, fick han se Olof sysselsatt att med ena handen dra upp byxorna och med den andra stoppa något i stoets bakdel.

Upphöjt på ett bräde, fästad på ena sidan i spiltan och den andra motsvarande väggen i sådan höjd att Olof Andersson med sin manslem jämt kunnat anträffa stoets födslodelar.

Dock hade Gerdvall i sin häpenhet icke blivit varse Anderssons manslem utom kläderna, icke heller styggelsens fullbordande.

I följd därav att såväl vittnet som Olof Andersson dagen därpå begått Herrens heliga nattvard, hade vittnet Gerdvall frågat honom om han efter sådan beredelse tänkte begagna sig utav salighetsmedlen.

Då Olof Andersson under synbar ånger över sin stygga förbrytelse, vartill han och genast erkände sig ha haft fullt uppsåt, hade vittnet yttrat som orden fallit: ”Gud nåde Dig huru du bär Dig åt”.

Därefter hade Gerdvall i samtal med Olofs fader, Anders Fält, bett honom följa sonen till kyrkoherden Edwall, men Fält hade sagt att han inte haft någon förmåga därtill.

Gerdvall hade sagt till Olof Andersson att komma in i dess hus för att äta, byta kläder och göra honom sällskap till kyrkoherden, vilket Olof utan tvång och av egen drift gjort, likväl utan att förtära någon mat.

Under vägen till prästgården, hade Andersson erkänt att han hade haft fullt uppsåt och varit beredd att fullborda tidelagmed en ko i Gerdvalls fähus, men blivit hindrad av dess hustru.

För kyrkoherden Edwall hade Olof i vittnets närvaro frivilligt bekänt inte bara som vad han hade sagt till honom utan även bedrivit tidelag med en ko tillhörande Jon Eriksson i Mjäla.

Edwall kunde inte annat göra än att hänvisa honom till länsman Sahlin, till vilken han hade inställt sig redan samma dag, men då Sahlin varit frånvarande hade Andersson blivit kvar hos länsmannens inkvarteringsbonde Olof Eriksson i Skottgården till dagen efter.

Utan vittnet hade han då blivit gripen och insänd till Östersunds landshäkte.

Olof Andersson fick denna berättelse uppläst i tinget och kunde inte neka därtill att det hade gått till på det sätt som Gerdvall hade berättat.

Han tillkännagav på tillfrågan att han under sitt arbete hos förra husbonden Jon Eriksson i Landsom först fått i sinnet att begå tidelag, varefter han det han fullbordat på så sätt som protokollet av den 14 juni omförmäler.

Han hade känt en sådan ånger och ängslan över denna styggelse att han aldrig skulle föröva densamma något mera.

Dock hade han någon tid därefter eller hösttiden 1827 samma onda lusta fallit över honom, så att han vid två tillfällen haft uppsåt och varit beredd att fullborda tidelag, om han inte hade blivit hindrade genom människor ankomst.

Länsman Sahlin, som här uppå gav vid handen det han oaktat gjorde stränga efterspaningar, att inhämta flera bevis på Olof Anderssons brottslighet.

Och hemställde till Urtima tingets prövning hur Olof Andersson borde straffas för sitt erkända onda brott efter lag, varefter Rätten under parternas frånvaro tog ärendet i övervägande och för dem återinkallade och avkunnade följande utslag.

Alldenstund Olof Andersson frivilligt erkänt, ej mindre det han om vintern 1827 förövat tidelag med en ko i Jon Erikssons i Landsom fähus, än och det han såväl om hösten nämnda år som en 30 nästlidne maj haft fullt uppsåt och varit beredd sådan styggelse att fullborda, dels med ko, dels med stokreatur.

Fördenskull och då han på blott egen bekännelse som varken är med vittnen eller omständigheter styrkt emot Lag i 17 kap. 36 § Rättegångsbalken, icke kan fällas till det ansvar fullbordande av tidelag förtjänar, prövar dock Urtima Tingsrätten som anser en sådan med sunt förnuft och av fri vilja avgivna bekännelse icke kunna lämnas utan allt skäligt avseende.

Olof Andersson skall, som är övertygad genom egen bekännelse och ett vittne, att ha haft fullt uppsåt och varit beredd att verkställa tidelag, i förmåga av Lag i 10 kap. 2 § Missgärningsbalken samt Kgl. Brevet av den 23:e maj 1752, arbeta på fästning i två år i halsjärn som skall påslås i Myssjö socken, där gärningen är gjord.

Det kreatur var med Olof Andersson velat förövat till undvikande av förargelse bör avskaffas från orten.

Dock var detta beslut i ödmjukhet underställd till följe av 25 kap. 5 § Rättegångsbalken, Kgl. Maj:t och Rikets Höglovliga Svea Hovrätt granskning och skärskådande och Olof Andersson emellertid till Östersund landshäkte under säker fängslig bevakning återsänd.

I utslaget från Svea Hovrätt ändrar man Urtima tingets dom till ett års arbete på Kristianstads fästning dit han förpassades den 1 september.

Ankom två månader senare till fästningen efter Sven Larsson från Revsund den 9 oktober och efter avslutad tid avförd till Växjö den 14 oktober 1829 för att sedan vidare transporteras hem till Jämtland.

Olof Andersson var född den 4 februari 1808 i Matnäset och son till dragon Anders Felt och hans hustru Margareta Olofsdotter.

Ovikens tingslags häradsrätt (Z) AIII:2 (1751-1875) Bild 2210 / sid 28.

Fångvårdsanstalten i Östersund (Z) DIIIa:2 (1822-1834) Bild 1430.

Kristianstads fästningsfängelse (L) D1:3 (1827-1829) Bild 2490.

Myssjö (Z) C:2 (1748-1813) Bild 900 / sid 173.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com