Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Fästningar och fängelser

Varför fästningsfångar och varför fångar på fästningar?

Varför intresserar man sig för fästningsfångar? Vad är det som gör att man fastnar för sådana livsöden? De män och kvinnor som har blivit dömda för sin andra stöld, ja till och med upp till femte, samt andra grövre brott.

Och det som allra flesta fascineras av är alla morddömda personer – så även undertecknad.

Den främsta anledningen till mitt intresse är dels deras senaste och kanske sista livsöden på fästningarna, och dels att ger det oss en kompletterande släkt- och hembygdsforskning som mig veterligt inte är gjort. Åtminstone inte i mellersta Norrland.

I de allra flesta fall ger handlingarna ett årtal och datum när de kom till fästningen och när de hade avtjänat sin tid. Ibland står bara ett årtal, och några utan notis om när tiden hade avtjänats, men dock värdefullt får bekräftat att hitta dem som har blivit dömda och förpassade enligt utslag.

Men det verkar som att inte alla fångar kom till den utdömda fästningen, så den stora frågan är vart de tog vägen, de som inte kan återfinnas i någon av samtida handlingarna.

Att avtjäna sitt straff på vatten och bröd två gånger om dagen med hårt arbete och vistas i de kalla och fuktiga fängelsehålorna som Malmö, Karlsten, Nya Älvsborg, Varberg med flera kan nog vara så svårt att förstå hur förhållandena var vilket avspeglas på Kristianstads fästningsfängelse.

Det var nog samma förhållanden på de andra fästningarna vilket ni också kan läsa mer om här nedan från Christer Feiffs bok ”Fästningsfångar”.

Det har varit ett digert material att gå igenom. På de flesta fästningarna förekommer många olika handlingar under samma tidpunkt. I en volym kan vederbörande person inte återfinnas, men väl i den andra och varför det är så har jag inte lagt märke till.

I enstaka fall har vissa fynd gjorts där personer som har varit mantalsskrivna på andra län och i det flesta fall är deras födelsesocken angiven.

Det har skrivits och görs fortfarande om avrättade personer, vilket också är ett annat sidoprojekt, där vi också får stifta bekantskap med deras livsöden och varför det hände.

Även där är det fascinerande och tragiska livsöden som vi får veta mer om men mer om det längre fram…

Varför fångar på fästningar?

Det fanns egentligen två skäl till att man under 1600-talets senare del började sända fångar till fästningar. Den första är de ändrade gränsförhållandena mot Danmark. Genom frederna i Roskilde 1658, Köpenhamn 1660 och Lund 1679, hade Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän kommit i svensk ägo och arbetskraft behövdes för att rusta upp fästningarna i dessa områdena mot förväntade anfall. Exempel på fästningar som nu tar emot straffångar är Nya Älvsborg, Carlsten och Bohus.

Den andra anledningen var att antalet fångar ökat drastiskt, bl.a. beroende på att ett flertal brott numera medförde fängelse istället för som tidigare kroppsstraff. Frihetsstraff var vid denna tid en relativt ny strafform, tidigare dominerade kropps­straff, skamstraff och böter. Den nya strafformen krävde förvaringsutrymmen.

Även om böter- och kroppsstraffet var de förhärskande sanktionsmedlen under Vasa-tiden, förekom trots allt fängelset redan nu, men hade mer karaktären av häkte. Fångarna var i regel politiska och förvarades i avvaktan på dom. Vanligt fängelsestraff förekom någon enstaka gång, utan stöd i lagen. Det fanns också fångar som frivilligt gått i fängelse för att undgå hämnd från sina offers släktingar.

Kristendomen däremot, som gick hand i hand med den begynnande centralmakten, företrädde en repressiv lag- och straffsyn där det centrala var straffet, allt för att blidka Guds vrede över det begångna brottet. Nu behövs en speciell yrkesman, bödeln, som inför menigheten dramatiskt åskådliggör konsekvenserna av att bryta mot lagen.

Svenska statsmän och kyrkofäder på 1500 – och 1600-talen tillmätte Gud flera rent mänskliga egenskaper och detta fick de svåraste konsekvenser för landets brotts­lingar. Man tänkte sig en Gud som vid lagbrott av den enskilde kunde bli mäkta upprörd och vred. Endast grymma kropps- och dödsstraff kunde bringa honom på så gott humör igen, att han avstod från att låta allehanda olyckor drabba landet.

Flera samverkande faktorer bidrog till att göra förhållandena i 1600-talets fäng­elser så vidriga. Först mörkret och kölden. Ljusöppningar saknades i regel och eventuellt artificiellt ljus kom från talgljus eller härden.

Många fängelser saknade öppen spis och förfrysningsskadorna var vanliga, också beroende på att fångarna ofta saknade kläder, samt var slagna i järn, vilket hindrade dem att röra på sig för att få upp värme i kroppen.

Stanken i fängelserna var outhärdlig eftersom avträde oftast saknades. Den årliga rengöringen sköttes av bödelns drängar, vilka var tvungna att först röka ut valven med malört och enbärsris, för att överhuvudtaget kunna gå in i fångvalven.

Golvet var i regel täckt av ett flera centimeter tjockt lager av gamla matrester och exkrementer. Efter rengöringen ströddes sand och lades halm på golvet. Ännu in på 1700-talet kunde förhållandena vara så vidriga, vilket följande exempel visar:

Efter mångåriga klagomål, beslöt magistraten i Bergen den 16 mars 1784, att själva stiga ned i fångvalven för att undersöka förhållandena. De fann ”att dessa arrestrum voro så uppfyllda av en så olidlig stank och osunda dunster, att det nästan måste anses omöjligt för oskäliga djur, än mindre för människor att där vistas någon längre tid” och ”eftersom man inte längre förmådde uppehålla sig i arrestrummen för den olidliga stankens skull skyndade man tillbaka upp i rådhussalen och beslöt att genast vidta förändringar.

Maten bekostades i regel av det allmänna, men också målsägaren, fången själv eller hans anhöriga kunde få betala. Den förhärskande drycken i fängelset var öl, men även starkare drycker kunde, mot ordentlig ersättning till fångvaktare, erhål­las.

Det som gjorde fängelsevistelsen lättast att uthärda var nog ändå att man inte behövde känna sig isolerad, vem som ville kunde prata med eller traktera fångarna genom gluggen in till fängelset. Men en konsekvens av denna öppenhet var att det i många fall var nästan barnsligt enkelt att rymma.

Misshandel och pinande av fångar förekom naturligtvis och värst utsatta var de religiösa fångarna, då de i regel var välutbildade och tänkande människor, som fick den tidens vaktpersonal att känna sig underlägsna.

När fästningarna under 1700-talet alltmer mister sin betydelse som försvars­anläggningar, fortsätter man att förvara fångar på dem – dock bara ett tiotal i snitt per fästning. I början av 1800-talet stiger fångnumerären vid landets fästningsfängelser dramatiskt, delvis beroende på den mer humanitära syn man får till vissa brott.

Många fångar hade varit dödsdömda men blivit benådade till livstids fängelse. I sista hand var det konungen som bestämde om fången skulle få behålla livet.

Fram till 1825 hade ärenden som berörde fängelserna hanterats av ett flertal statliga myndigheter, utan någon inbördes samordning. Fästningsfångarna t.ex. sorterade under Krigskollegium eftersom de var inhysta på Kronans egendom.

Nu inrättades ett centralt organ, ”Styrelsen över fängelserna och arbetsinrättningarna i riket”, dit alla fångvårdsfrågor var koncentrerade. En av de första åtgärderna man tog itu med var en klassifikation av rikets fästningsfångar.

De som var dömda för de grövsta brotten, såsom mord, mordbrand, rån, stöld och falskmyntning, skulle avtjäna sina straff på Nya Älvsborg, Carlsten och i Karlskronas fästningsfängelse.

År 1859 ombildades ovannämnda organ till ett eget ämbetsverk, Kungl. Fångvårdsstyrelsen.

På 1820-talet tar en fångvårdsdebatt fart, man menar att det är klart olämpligt att hysa unga förstagångsförbrytare i samma valv som 20-30 grova brottslingar.

Vad man förordar är istället det s.k. cellsystemet, där fången i ensamhet kan begrunda sitt öde och kanske komma på bättre tankar.

År 1841 tar riksdagen ett av många efterlängtat beslut, gemensamhetsfängelserna avskaffas för vissa fångar och det nya cellfängelsesystemet införes. Den modell man ville använda, var det s.k. Philadelphiasystemet.

Fängelset skulle bli en riktig vårdanstalt, där fångarna genom undervisning, arbete och disciplin skulle göras till laglydiga och dugliga medborgare. Till att börja med användes cellstraffet endast för rannsakningsfångar och fångar dömda till vatten och bröd, långtidsfångar berördes alltså inte alls av reformen.

I takt med att cellfängelser i rask takt byggs runtom i landet, började man nu också avveckla de gamla uttjänta fästningsfängelserna. Carlstens fästning utrymdes 1854, Nya Älvsborg 1866 och det sista fästningsfängelse, det i Varberg, indrogs 1881.

Källa: Utdrag ur Christer Feiff – Fästningsfångar, 1999.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com