Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Förre nämndemannen Per Persson och förre fästningsfången Janne Söderberg, Hille 1879

Sistlidne söndagsafton begav sig förre nämndemannen Per Persson i Oppala, Hille socken, från Gävle till hemmet.

På vägen träffade han den bekante Janne Söderberg, vilken är straffad för tre resor stöld samt dråp och den 21 sistlidne oktober frigavs från Långholmen och inbjöd honom att åka.

Vid s.k. Drossendalsgropen ansåg bägge, som även förut fått sig ”en tår på tand”, att de behövde en liten ”uppryckare”.

Som ord nyss följt på tanke, följde nu handling på ord.

De bägge resenärerna tog sig en ”kläm” och kände sig därpå starka nog att åter fortsätta färden till hemmet, vilket ock skedde.

Vid hemkomsten började emellertid Per Persson kasta en granskande blick tillbaka på sin nyss avslutade stadsresa och första frågan blev då naturligtvis: ”Hur mycket kostar kalaset?”

Ty ett kalas var det, att döma efter Per Perssons välbefinnande.

Fram med pungen!  Borta!

Ängsligt eftersökande, varunder man kunde höra sökandes hjärta slå i ¾ takt.

Äntligen! Men o ve! 4 öre!

Per Persson räknar, men får ej sin kassa till högre belopp än – 4 öre.

Väldiga gnuggningar i ögonen och nya räkneförsök ledde endast till samma resultat.

”Och jag hade minst en 5-kronosedel och 4 à 5 kronor i silver!” utbrister Per Persson ledsen och förargad.

Skulle han få taga sig en pris de conténance, men – en olycka kommer sällan ensam! – även hans snusdosa var borta.

Då blev han ettervärre arg och kröp till kojs för att sova bort förträten, gnolande på den bekanta vackra sången:

”Ensam du är ej,

Ty se vid sin sida

Ligger hvar morgon

En – tom portmonnä?”

Men inte ens i sömnen var det honom förunnat att få glömma livets vedervärdigheter.

Vid midnattstiden skulle det egentligen tragiska börja.

Sjutton fönsterrutor inslogs nämligen vid den tiden hos honom, som det antages, några okynniga pojkar.

Dagen därpå efterskickades länsmannen, men han kunde ej ur nattens mörker framleta något ljus.

Söderbergs Janne, som han kallas, visste naturligtvis ingenting, vare sig om penningarna eller dosan.

Per Persson misstänker visserligen för fönsterslagnigen ett par ynglingar i Oppala, men som bevis saknas, kan ej något åtal väckas.

I rättvisans namn är emellertid att hoppas, det våldsverkarna förr eller senare måtte varda befordrade till laga näpst.

Det är emellertid inte första gången Per Persson varit utsatt för dylikt ofredande.

Örnsköldsviks Tidning den 15 november 1879.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com