Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Gamla sägner från Sollefteå, 1902

Ett gott stycke in i Rösta skogsområ­de var för några tiotal år sedan en arbetare sysselsatt med timmerhugg­ning en sommardag (på den tiden skul­le nämligen timret ”hufvelhuggas” d. v. s. huggas på försommaren för att lättare kunna hanteras).

Han fick då, som det tycktes, på långt avstånd höra ljudet av koskällor. Till en bör­jan fäste han därvid intet avseende, men ljudet fortfor och fick så små­ningom något mystiskt med sig.

Det föreföll fortfarande vara långt borta, men gav det oaktat intryck av att vara helt nära.

Timmerhuggaren bör­jade fundera öfver vad han hörde. Att något övernaturligt var å färde började han nu ana.

Han ville dock ej avbryta sitt arbete, utan avhögg trädets toppända, där han för tillfället befann sig. När detta var gjort, gick han till trädets andra ände, och satte sig på stubben.

Bäst han satt där, fick han se hu­ru den avhuggna toppen jämte de om­kring liggande kvistarna med regel­bundna mellanrum trycktes ned såsom hade en lång rad större djur dragit fram däröver.

Vår man var nu övertygad om att det var en hjord vit­terkreatur, som där drog fram.

Arbetaren fortsatte emellertid sitt arbete till kvällen, då han begav sig hemåt. På vägen mötte han ett till utseendet egendomligt fruntimmer. Med en hälsning i förbigående gick han vidare.

Längre fram mötte han samma fruntimmer. Utan att tilltala henne gick han vidare. För tredje gången mötte han den egendomliga varelsen, men blev nu så kuslig till mods att han det fortaste han kunde sökte uppnå hemmet.

Snart ångrade han dock att han ej inlåtit sig i samtal med kvinnan, enär han förmenade att hon velat giva honom någon belöning för det han gått ur vägen för kreaturshjorden. Nu blev han emellertid utan.


Vid ett annat tillfälle var samme man sysselsatt med något arbete på den plats, där Rösta ångsåg nu står.

Han såg då på motsatta stranden en man, som ropade på båt. Arbetaren lösgjorde då sin eka och rodde över, men kunde vid ankomsten till andra stranden ej finna den som ropat på honom. Han sade då: ”Vill du åka, så nog skall jag ro”, varpå han vände båten med aktern mot stranden. Ge­nast syntes båten sänka sig som om någon stigit i och vid motsatta stran­den höjde den sig åter som om någon stigit av.

Arbetaren var fast övertygad om att någon osynlig befunnit sig i hans båt, men någon ersättning för besväret syntes ej heller denna gång till.


På Västanbäcks skog hade, så för­mäler sagan, en ko gått ner sig i en blöt myr. Där påträffades hon av två personer. Dessa förmådde dock ej draga upp henne, varför den ena måste ge sig av till bygden efter hjälp, och den andre stannade kvar för att se till att kon ej gjorde illa sig. Vän­tan blev lång, natten föll på och det blev ensligt i skogen. Mannen gjorde då upp eld och tog fram sitt matförråd.

För att få höra om hjälpen snart vore att vänta började han att hojta (kåke). Han fick även svar.

Vid förnyade rop hördes svaren närmare, och slutligen framträdde ur skogens dunkel en — från topp till tå — röd käring, utrustad med en hiskeligt lång näsa. Att den ensamme i skogen blev en smula förvånad må man ej förtänka honom.

Han tappade dock ej koncep­terna utan tog en bit mat på kniven och räckte den åt den besökande. Men gåvan föll ej i smaken.

Stålet i kniven avskräckte, kan tänka. När sedan samma matbit sattes på en trä­pinne, mottogs den, varefter den rö­da företeelsen åter försvann i skogen. Hur det gick med kon, förmäler ej sagan.

Sollefteåbladet den 22 januari 1902.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com