Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Hästjägaren och torparen Olof Wallin, Alsen 1863

Den 31 juli 1863 hölls Urtima ting med Offerdals tingslags angående hästjägaren och torparen Olof Wallins självmord i Valne, Alsen.

För att höras i målet hade man låtit inkalla dels Wallins änka, Brita Halvarsdotter, och dels bonden Halvar Larsson, inhysemannen Nils Larsson och bondesonen Jonas Månsson, samtliga från samma by.

Brita Halvarsdotter berättade att hon vid denna tidpunkt var havande med fjärde barnet och under vintern hade hon maken klaga över lidande i underlivet.

I mitten av mars hade han begett sig till Östersund för att rådfråga läkare, och vid hemkomsten hade han uppgett att läkaren inte förstod sig på hans sjukdom.

Som sjukdomen fortfor, hade Wallin omkring fem veckor före midsommar farit till lasarettet och vistats där utan avbrott till midsommarafton.

I början av juni hade hon på mannens begäran besökt honom på lasarettet, där han förklarade att han blev sämre för varje dag.

Vid hemkomsten på midsommarafton vid solens nedgång hade han klagat över huvudvärk oh fruktade att han skulle yrsel, och hade därvid även varit nedstämd till lynnet och sade sig inte hade uppfört sig mot sin hustru så som han borde.

När de låg i samma säng om natten, hade han inte somnat förrän fram på morgonen, hade de blivit liggande långt fram på förmiddagen.

Då de vaknade, hade Wallin fortsatt med kvidande och klagande. Emellertid hade Brita Halvarsdotter åter somnat, och när hon vaknade, hade Wallin inte varit i stugan, varpå hon sökte efter honom utomhus.

När de inte fann honom, hade hon trott att han hade insjuknat någonstans där ute, och anmodade först sin mor och därefter ovannämnda vittnen att söka efter honom, och strax därpå fann de honom hängandes död.

Liket hade behållits hemma i endast ett dygn, då det forslades till Alsens gamla kyrka.

Makarna hade levt i ett lyckligt och fridfullt äktenskap och Wallin hade gjort sig känd som ordentlig och arbetsam.

Hustrun försäkrade att hon inte hört andra yttranden av maken, vilka kunnat häntyda på något beslut hos honom att förkorta livet, än att han inte hade uppfört sig som han borde mot henne.

Hon tillade dock att då hon nu tänkte tillbaka på denna svåra olyckshändelse, mindes hon att maken var så orolig, då han kom hem på midsommarafton.

Någon bouppteckning efter honom hade hon ännu verkställt, så hon visste inte hur det stod till med mannens affärer, dock trodde hon att boet efter honom nog lämnade så stor behållning att åtminstone betala kostnaderna för obduktionen.

Efter Brita Halvarsdotters vittnande, inkallades Halvar och Nils Larsson samt Jonas Månsson, vilka berättade samstämmigt att de på kallelse av Wallins änka om aftonen på midsommardagen sökt efter honom och att de slutligen fann honom uti en närliggande hage hängande i en snara högt upp i en asp.

Ungefär 5 kvarters mellanrum [74,25 cm] fanns emellan fötterna och marken samt att liket som vid nedtagandet var kallt och stelt samt blått i ansiktet och på fötterna. Därefter hade man burit in liket i en lada.

De tillade att snaran tydligen var fäst på så sätt att Wallin själv tagit livet av sig. Sedan snaran blivit fastbunden i aspen, hade Wallin klättrat upp i grenarna i en annan bakomvarande asp och därifrån, efter att snaran blivit lagd runt halsen, hade han låtit kroppen falla ned åt den andra aspen.

Vid obduktionen som hölls av t.f. provinsialläkaren Strandberg, gavs en fullständig redogörelse:

Yttre besigtning: Liket, 2 ¾ alnar långt och af godt hull, är iklädt skjorta af bomullslärft, lifstycke af s.k. mollskinn; väst; grå, nästan nya byxor af vadmal, upphållna med hängslen af skinn samt ullstrumpor och stöflar.

Bredvid liket ligger ett något öfver tre alnar långt rep, å hvilket i ena ändan en ygla samt en knut äro anbragta.

Ansigtet, skiftande i rödt och blådt, är mycket uppdrifvet; ögonen utstående och rödsprängda; läpparne och öronen svällda samt nästan blå; käkarne fast sammanbitna; emellan tänderna, hvilka alla äro i behåll, synes en dels blodig, dels hvit fradga; näsan tjock, rödblå;

rundt omkring densamma synes en intryckning – djup synnerligast framtill och på venstra sidan – hvilken blifvit orsakad af ett medelmåttigt groft rep; der fåran – hvilken är svagt gulaktig samt 18 tum lång och ¾ tum bred – är djupast, synes på sidorne om densamma medelstora valkar, men inga blodutådringar;

fåran är belägen ofvanför stuphufvudet, hvilket är något disloceradt åt venstra sidan; halskotorna icke skadade.

En stor myckenhet af hvit mask är hopad emellan hakspetsen och halsens främre del. – Bröstet är upphöjdt och stärkt; magen infallen, men hård.

Könsdelarne blå och hopkrumpna. Låren och benen äro, i likhet med kroppens öfriga delar, skriftande i mörkgult och rödbrunt. Märken efter koppning öfver blåstrakten synas.

Spår efter något yttre våld bemärkes ej. – Stark kadaverös lukt.

Inre besigtning: Hufvudskålen fast och oskadad. – Under hufvudskålen, i trakten af pannbenet, finnes en liten suggilation; sia mater och hjernans hinnor äro blodsprängda; hjernans på ytan befintliga kärl innehålla blodserum i temlig mängd.

Hjernmassan starkt blodprickig; lilla hjernan medulla oblongata och ryggmärgen normala. – Lungorna – den högra något adherent – äro förtätade i de öfre loberna, mörkbruna samt knistra för knifven.

Hjertat något hyperthrofieradt. – Tvenne sår, det ena rundt och stort som en specieriksdaler, det andra aflångt och något mindre befinna sig på pylorushalfvan af magen.

Några små, strålformiga ärrbildningar, troligen läkta magsår, synes i grannskapet af ofvannämnda sår.

Lefvern är ovanligt stor, men lös och sladdrig; gallblåsan till ungefär halfva sin tjocklek fylld med tunnflytande galla.

Magen innehåller åtskilliga födoämnen, mest hafvregryn. Tarmarne något väderstinna, för öfrigt nästan tomma. – Blåsan tom, men starkt fettbelagd; njurarne normala.

Attest: Med hänsyn till de vid besigtningen funna anomalierna, orsakade genom den omkring halsen fästade repsnara, hvartill Wallin befanns hängande och hvaraf döden ovillkorligen följdt, jemförda med den omständigheten att något yttre våld å kroppen i öfrigt icke är tillfinnandes, får jag på grund deraf lemna af mig under edlig förpligtelse intygas. Alsen d. 30 juni 1863. J. P. Strandberg [sign.], t.f. prov. Läk.”

Kyrkoherde Åström hade med sin bilaga skrivit till Tinget att

”Hästjägaren och Torparen Olof Wallin i Wahlne, hvilken genom hängning afhände sig lifvet den 24 Juni innevarande år, var född år 1827 den 20 april, egde försvarlig christendomskunskap, var till lefvernet välfrejdad, ordentlig och arbetsam, begagnade vördsamt nådemedlen, Herrans Hel. Nattvard sist den 1 juni 1862, var sedan år 1853 gift med nu efterlemnade Brita Halfvarsdotter och hade i detta äktenskap tre barn, det äldsta födt 1853 och det yngsta 1858;

Han lärer under sista tiden hafva lidit af svårare sjukdom, som jemväl verkat nedstämning i hans annars glada sinnelag, och skall han äfven vid något tillfälle uttalat andeligt bekymmer.

Attesteras, Alsen den 28 Juli 1863.”

Åklagaren, länsman Pira, yrkade att sterbhuset skulle ådömas att ersätta läkarens resa och besvär för obduktionen och hemställde därefter målet till Rättens prövning.

Efter överläggning fann Rätten att Olof Wallin själv avhänt sig livet av huvudsvaghet och prövade därför rättvist att Wallins lik skulle begravs avsides på kyrkogården i tysthet och sterbhuset gälda kostnaden med 20 riksdaler 52 öre kopparmynt för hans obduktion.

Offerdals tingslags häradsrätt (Z) AIII:4 (1842-1878) Bild 3080 / sid 583.

Alsen (Z) C:3 (1861-1881) Bild 1120 / sid 108.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com