Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Karlskrona fästning

Karlskrona var i äldre tider Sveriges viktigaste örlogshamn och en stad av den digniteten måste naturligtvis ha ett ordentligt lås. Därför fick Erik Dahlbergh som var chef för fortifikationen, år 1680 i uppdrag att komma med förslag till befästning av stadens inlopp.

Hans förslag var att de två öarna på ömse sidor om inloppet, Båkholmen och Dynan, skulle befästas. Man satte genast igång med arbetena och vid mitten av 1700-talet var Drottningskär, som det numera var omdöpt till färdigt. Den andra ön, som blev omdöpt till Kungsholmen, var klar litet senare och det var på denna som huvudförsvaret kom att koncentreras. Helt enkelt därför att Drott­ningskär var för litet för att kunna expandera.

Vid sidan av rikets egentliga fästningsfängelser, utnyttjade man också amiralitetssmedjan i Karlskrona för straffarbete. I ett kungligt brev av den 19 november 1725 meddelades det nämligen att styvsinta och vanartiga fångar vid Carlstens fästning, skulle i halsjärn och med black om foten försändas till smedjan, dit också fångar dömda av hovrätterna och generalkrigsrätterna skickades.

Snart blev det emellertid brist på både plats och arbete, varför amiralitetskollegiet den 12 maj 1736 vädjar till Kungl. Maj:t, om att bara amiralitetsrätterna skall få sända folk till smedjan, vilket också bifölls.

Fångarna arbetade klädda i halsring, livgördel och stångblack av järn, allt förenat genom kättingar. De bevakades av soldater med skarpladdade gevär, vilket inte hindrade dem att från och till överfalla och misshandla smederna.

I början av 1820-talet var dagtraktamentet i ”ankarsmedjan” två marker mjukt bröd och tre skillingar banco. Det fanns ett markenteri och blev fångarna sjuka fick de vård på amiralitetets sjukhus. För själavårdandet sörjde en fångpredikant.

Själva fängelset bestod i äldre tid av fyra gråstensvalv, belägna vid jordytan under amiralitetshögvakten. I två av dem kom det in lite dagsljus medan de båda andra var nästan helt mörka. Gemensamt för dem var dock att de alla var olämpliga att förvara människor i. Ett femte valv användes som straffrum för dem som var dömda till fängelse med vatten och bröd.

En ny högvakt uppfördes 1821-26 med vaktrum för befäl och manskap, jämte fyra rum för livstidsfångar och ett femte för de s.k. kasserade arbetskarlarna vid allmänna arbetskompanierna. Fängelsebyggnaden överläts till flottan år 1866 men lånades åter 1869-79 för att hysa ett mindre antal livstidsfångar.

Det nya straffängelset, som byggdes år 1866 inom den västligaste delen av flottans skeppsvarv, var tänkt att rymma 300 fångar. Här placerades 106 Karlskronafångar och 77 fångar från det då nedlagda Nya Älvsborgs fästningsfängelse.

Detta straffängelse var ett gemensamhets fängelse utan celler, vilket är mycket förvånande då ju trenden ända sedan 1840-talet ju varit att avskaffa logementsfängelsena. 1881 utökade man dock med en nybyggnad med 200 nattceller. Fångarna arbetade dels för flottan, dels med stenhuggeri och annat.

Fängelset i Karlskrona kallades fästningsfängelse till 1866, straffängelse till 1886, centralfängelset till 1894, tvångsarbetsanstalt till 1919 och återigen centralfängelse till den definitiva nedläggningen 1921.

Källa: Christer Feiff – Fästningsfångar, 1999.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com