Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Karlstens fästning

När Sverige vid freden i Roskilde år 1658 erhåller Bohuslän, anläggs en fästning för att kunna försvara området. Marstrand blir platsen för den nya fästningen och arbetet startas omgående.

Arbetskraft får man från ditdömda fångar som till att börja med bor i träbaracker runt bygget, men från 1700-talet inrättas fånglogement i den nord­östra huvudvallen, mellan bastionerna Apollo och Minerva.

Antalet fångar varie­rade kraftigt från tid till annan, men man försökte under 1700-talet hålla fångnumeraren till 60-70 fångar, vilket ansågs vara ett hanterligt antal. Under 1800-talet rusade dock antalet fångar i höjden och när Carlsten började avvecklas på 1850-talet hade man 232 fångar.

Under sin Västgötaresa 1746, gästade Carl von Linné Marstrand. Han skriver:

Fångarne, som blivit hit dömde för sin obetänksamhet och överilning, gingo nu i sin olycka och måste betyga att Fästningen var fast. Den som ser desse osälle undrar ej, att Marstrands namn reser håren på dem som hör det nämnas. Man säger allmänt i Sverige om ett mycket tråksamt arbete att det ar Marstrands arbete, vilken methaphora lärer kommit av fångarnes släp vid fästningen, då de ifrån staden eller sjösidorna skola transportera något till den stora och höga fästningen, upp för den langa och branta backen, med dragande eller släpande; det kostar på för en fri lathund att gå upp ifrån staden till fästningen, mycket mer för en dömd.

Ofta omvandlade överdomstolarna dödsstraff till arbete på Carlstens fästning eftersom det är fuller så hårt straff som att bliva avrättade”.

Den 12 juli 1719 intog danskarna, under ledning av Peter Tordenskiöld, Mar­strand och större delen av den där liggande örlogseskadern förstördes. Fästningen ansågs mer eller mindre ointaglig, men danskarna startade ändå ett kraftigt bom­bardemang mot den, dock utan att åstadkomma någon synbar skada.

Nu lät istället Tordenskiöld, som var en för tiden mycket okonventionell krigare, utsprida ett rykte om att han erhållit mycket stora truppförstärkningar. En svensk spejare kunde också rapportera till Carlstens befälhavare Danckwardt att han sett oändliga trupper paradera forbi honom nere i staden.

Vad den svenske observatören inte visste var att det var samma trupper som Tordenskiöld lät marschera runt hela tiden. De 347 man han förfogade över, rapporterades av den svenske spejaren vara flera tusen man. Eftersom svenskarna bara var 300 man inne i fästningen kan man förstå att en viss oro började sprida sig.

Nar fästningens officerare håller rådslag om vad man skall göra, kommer över­raskande Tordenskiöld uppmarscherande till fästningen, endast åtföljd av ett par trumslagare. Med myndig stämma kräver han att man genast överlämnar Carlsten. I gengäld får svenskarna fritt avtåg under militärisk honnör. Danckwardt accepterar villkoren och den ”ointagliga” fästningen är i danskarnas händer.

Vid en efterföljande rättegång dömdes Danckwardt till döden och fick sedan plikta med livet för sitt handlande.

Då de sista fångarna lämnade fästningen 1854 för att transporteras till Skansen Kronan i Göteborg och Nya Älvsborg, var inte orsaken att fängelset ansågs uttjänt. Det var istället den hotfulla utrikespolitiska situationen med bl.a. Krimkriget som gjorde att man behövde fästningen för militära ändamål.

Källa: Christer Feiff – Fästningsfångar, 1999.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com