Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Landskrona slott

År 1549 beslöt danske kungen Kristian III att uppföra en befästning i Skåne, då det danska försvaret visat sig svagt i detta område. Landskrona stad valdes som anläggning­sort eftersom den hade ett strategiskt läge och en djup naturlig hamn. Tio år efter man satt spaden i jorden stod fästningen, eller slottet som det kallades, klart på den sydvästra sidan.

Det bestod av en kvadratisk byggnad och i varje hörn fanns ett kanontorn varav det västra innehöll ett fängelse. Eftersom slottet omgavs av en ansenlig vallgrav, hade man fått göra stora ingrepp i staden och rivit många byggnader.

Efter Skånes införlivande med Sverige 1658, påbörjades en ombyggnad av slottet för att göra om det till en stark gränsfästning. Mellan åren 1667-75 pågick arbetet med att anlägga den höga jordvall som löper runt den inre vallgraven och i varje hörn anlades bastioner. En yttre djup och bred vallgrav omgav hela fästningen. Arbetet utfördes till en del med hjälp av ryska och polska krigsfångar.

År 1822 upphörde Landskrona Citadell att betraktas som försvarsverk och från och med nu användes det endast som fängelse.

Man har alltså tidigt förvarat fångar på slottet, men förhållandena i detta gamla fästningsfängelse har ofta lämnat åtskilligt övrigt att önska. Från början sänktes fångarna ned i fångrummet genom en öppning i taket, men efter det att fångtornet försetts med ytterligare en våning, försågs fångrummet med tak och fångarna släpptes in genom en ingång i muren.

Omkring år 1800 lämnar landshövdingen i Malmöhus län en del upplysningar, som vittnar om att fångförvaringen inte blivit humanare under 1700-talets sista decennier. Han skriver ”att fångarna nu har fyra rum utan eldstäder, belägna under en tegelmur.

På grund av snö och regn som faller på muren, är rummen fuktiga och osunda, varför sjukdomar härjar bland fångarna. I varje rum förvaras cirka 30 fångar. I norra längan, som också innehöll fyra rum, kunde 136 man inhysas. Även dessa rum var bristfälliga, men kommendanten hade av egna medel låtit insätta kakelugnar i två av rummen, varav det ena var sjukrummet”.

År 1860 uppfördes på borggården en byggnad med 108 enmansceller, denna byggnad revs först hundra år senare.

Oroligheter, såsom rymningar, eldsvådor och myteri, förekom ofta på Landskronas fästningsfängelse under 1800-talet. Orsaken var att de dåligt avlönade fångvakta­rna saknade motivation för sitt arbete och inte klarade att upprätthålla en sträng disciplin bland det svåra förbrytarklientel man var satt att vakta. Landskrona var därför ett populärt ställe att komma till för Sveriges fästningsfångar.

1871 inträffar en mycket omtalad händelse i fängelset. Livstidsfången Carl-Otto Andersson dödar fångvaktaren Lind med en kniv och döms till döden. Den 6 mars 1872 halshöggs Carl-Otto Andersson av göteborgsbödeln Olof Wilhelm Bergendahl på fängelsekyrkogården i Landskrona inför en talrik åskådarskara. Detta var en av de sista offentliga avrättningarna i Sverige.

1877 satte en fånge eld på fängelsets fabriksbyggnad, vilket fick den konsekven­sen att 120 livstidsfångar fick förflyttas till Varberg på grund av arbetsbrist. I utbyte fick man ett 70-tal ålderstigna, »försvarslösa» fångar, odugliga till arbete. Lands­krona fästningsfängelse kan från denna tidpunkt mer betraktas som en sjukvårds­inrättning än som fängelse.

Källa: Christer Feiff – Fästningsfångar, 1999.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com