Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Mjölnaren och arbetaren Johan Svensson, Bredbyn 1903

Den 4 dennes timade i Näsfors, Anundsjö socken, en olyckshändelse, som kostade mjölnaren Johan Svensson livet. Förloppet var i korthet följande:

På morgonen sagde dag skulle Svensson, som för tillfället befann sig ensam i kvarnhuset, sätta verket i gång, varvid någon maskindel icke fungerade.

Under ar­betet med felets avhjälpande råkade S. halka, varigenom han kom för nära ett par i gång varande större kugghjul som fattade i klä­derna och drog honom in emellan sig.

Hjulen grep om ena lårbenet och höften. Icke sällan uppskakas man av ruskiga skildringar om hur människor i maskiner lemlästas till döds. I de flesta dylika fall berövas dock de olyckliga medvetandet och döden inträf­far, om icke ögonblickligt, så dock tämligen hastigt.

Men här fick en stackars människa vid full sans uthärda, huru grova träkug­gar pressades djupt in i köttet, som bortslets stycke för stycke, tills hjulen hejdades av bäckenet, varvid verket stannade.

I kvarnens närhet fanns ingen som upp­fattade den olyckliges hjärtslitande nödrop. Däremot hade ropen hörts av personer en hel kilometer från olycksstället men dessa anade icke vad som var å färde, och lät sig icke störa sig i sitt lugn, helst som ropen – till följd av kraftförlusten hos den av olyckan drabbade — småningom avtog och upphörde.

I denna belägenhet måste alltså S. tillbringa en halv timme eller möjligen mera, innan den hjälp kom, som befriade honom. Från hans panna flödade då ångestsvetten, men medve­tandet var ännu fullt i behåll.

Tillkallad lä­kare anlade förband och föranstaltade om mannens inforslande till Sollefteå lasarett. Ett dygn senare gjorde döden slut på alla lidanden.

Vid båren står en förkrossad hustru med tio minderåriga barn, av vilka det yng­sta är knappa tre månader gammalt.

Det dystra i denne mans levnadssaga in­skränker sig icke till ett gräsligt dödssätt, ty de senare åren av hans liv ha varit en nästan oavbruten följd av motgångar, olyckor och umbäranden, och allt detta – så vitt man kan se – utan hans eget förvållande.

Det blev en lång historia om alla de olycksfall, större och mindre, för vilka han varit utsatt, skulle uppräknas. Några må dock här omnämnas: ett par fingrar hade han avsågat i en sågtrissa, ett annat finger var fördärvat av värk; ena handens innersida hade en gång svårt bränts, varigenom den blev något sammandragen.

Ett öga hade han mist genom olyckshändelse, och då detta borttogs, inställde sig värk i det andra, var­igenom han hotades med fullständig blind­het. Till råga på allt detta en familj, som ständigt tillväxte, och som han under olika omständigheter tidtals var oförmögen att för­sörja.

Större förnöjsamhet och tålighet än denna familj visat får man sällan bevittna. Endast när mannen var fullständigt vanför, begärdes något fattigunderstöd. Det är först efter olycksfallet, man fått upp ögonen för det tillstånd vari familjen levat, och fun­nit ett elände, vartill man dess bättre i våra dagar endast sällan träffar på motstycke.

Denna hårda lott var så mycket mindre för­tjänt, som mannen var absolut nykter, strävsam, duglig och oförvitlig.

Huru skola nu de talrika efterlevande draga sig fram, det är frågan. Naturligtvis har man som en sista utväg fattigvården, men en fattigvård, som i en landskommun måste vara ytterst njugg. Dessutom nödgas måhända fattigvården bortackordera några av barnen och på så sätt skilja dessa från modern.

Möjligt är att kvarnbolaget på grund av nya lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet kan förbindas att till de efterlevande utgiva underhåll.

En blivande rättegång med bolaget kom­mer att avgöra detta, men kräver det kanske årslång tid innan denna fråga hinner bli slutligt avgjord — och medan gräset gror, hinner kon dö – dels kan sådant underhåll aldrig utgå med högre belopp än 300 kronor, vilket, utgörande i detta fall icke fullt 30 kronor person och år, påtagligen icke läm­nar ett tillräckligt uppehälle.

Jag finner därför ingen annan utväg än att i dessa nödställda människors namn anropa den allmänna barmhärtigheten, viss om att denna bön om hjälp icke skall träffa döva öron. Aldrig har behovet av hjälp varit mera trängande och aldrig ändamålet mera behjärtansvärt.

Må en var, som har något att avstå, lämna ett bidrag, större eller mindre. Många små slantar göra också en penningsumma, och skärvar vittna om den människornas känsla som bättre än allt annat förmår mildra verkningar av bittra motgångar.

Den som har svårt att giva kontanter, kan skänka kläder, det finns ju barn av båda könen och av olika åldrar. Även matvaror, helst så­dana som kunna någon tid förvaras, motta­gas med största tacksamhet. Influtna medel redovisas i Vesternorrlands Allehanda m. fl. tidningar.

Bredbyn i december 1903.

Västernorrlands Allehanda den 24 december 1903.

Fotnot: Johan Svensson var född den 23 juli 1857 i Björna och var gift den 2 juni 1885 med Inga Katarina Persdotter från Anundsjö, född den 19 juli 1866.

Anundsjö (AC, Y) AIIa:1b (1895-1907) Bild 2050 / sid 593.

Anundsjö (AC, Y) F:3 (1895-1907) Bild 900 / sid 86.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com