Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Oenighet i äktenskapet, Liden, 1761

Ett ”outsläckligt hat” i äktenskapet hade uppkommit år 1755 mellan bonden Nils Persson och hans hustru Märeta Ersdotter, Backen i Lidens socken och kyrkoherden i socken, Petrus Lang, hade flera gånger, tillika hans kollegor, försökt att medla genom allvarsamma förmaningar, vilket dock visade sig fruktlösa.

Trots makarna hade lovat bättring inför prästerskapet fortsatte stridigheten dem emellan och visade inga tecken på förbättring.

Till slut hade inkallat dem uti sockenstämman och hotade med stockstraff och Lang skulle ”äntligen” ingå med en skrivelse till Konsistoriet i Härnösand.

År 1758 blev dock Nils Persson svårt sjuk att han då lät tillkalla komminister Walanger för att bereda sig med den Heliga Nattvarden och vid vilket tillfälle han med sin trätosamma hustru åter blev förlikt.

Men deras uppgörelse blev inte långvarig, för när Nils Persson hade tillfrisknat från sin sotsäng, hade hustrun ”överöst honom med så mycken ohöflighet, wrede och bitterhet bemötte, samt med sina grufweliga bannor och Swordomar så förskräckte, att han huset rymma måste.”

Han begav sig genast till sin bror Karl Persson i Näcksjön, och efter en tid tog han flykten till Norge, där han uppehöll sig i tre år och under sommaren 1761 kom han tillbaka till sin hembygd.

Efter hemkomsten hade han vistats hos sina bröder och hade inte haft något umgänge med sin hustru förrän komminister Berglund i september följde med honom hem till henne.

Berglund hade frågat henne om hon ville ta tillbaka sin man men svarade nej, och inte heller brydde hon sig om honom något mera, helst som hon nu var inhyses på Backen och med det hade hon inte något vidare hade mer att säga om den saken.

Komminister Berglund erinrade sig att hon härtill inte hade frihet, så vida hon inte ännu var lagligen skild ifrån sin man, varpå hon svarade: ”Hwad som ey redan är skiedt, kan wäl härefter skie.”

Lang berättade i sin skrivelse den 2 oktober 1761 till biskopen och Konsistoriet angående makarnas beklagliga tillstånd och intygade att Nils Persson själv kunde berätta om dessa omständigheter och bad om hjälp efter bästa förmåga. Skrivelsen inkom till Domkapitlet den 10 oktober.

Ärendet togs upp för behandling den 4 november, där man hade inhämtat uppgifter om Nils Persson från såväl som kyrkoherden Langs, såväl som norska pastoratets i Sunåsens attester ”om thes wackra och Christeliga förhållande så för afresan till Norrige som ock under thess wstande therstädes.”

Även från landshövdingeämbetets i Gävle respass att från svenska gränsen resa fritt till sin födelseort.

På tillfrågan om när misshälligheten tagit sin början dem emellan samt vad som varit orsaken därtill, svarade Persson att det var från allra första stund när de trädde i äktenskapet annandagsjul år 1753.

Hustrun skall då strax börjat ”att fara ut på honom med hårda och bannor samt swordomar, jämwäl tillåtit dess barn af förra giftet at öfwa all sidwördnad och otidighet emot honom.”

När mannen så sedan hade tagit sin tillflykt till Norge, lät hans anhöriga åren 1758 och 1759 instämma hustru Märta jämte dess dotter till tinget där de blivit ansedd till plikt.

Till denna oenighet hade det i synnerhet sedan åren emot honom varit ganska knapp i mat, även att hustrun heller inte hade försett honom med några kläder.

Han påstod att detta var hennes syfte för att han skulle vara nödsakad att fly huset och sedan gården genom hans arbete vore i stånd satt, skulle hustrun således vinna sitt ändamål att få sonen skriven för hemmanet.

Denna svåra medfart föranlät honom att beklaga sitt tillstånd hos prästerskapet och sedan bege sig till sina bröder och vidare till Norge.

Hustru Märta kunde inte neka att hon jämte barnen varit något oeniga med Nils Persson. Dock påstod hon att han alltid fått mat och kläder samt att osannfärdiga berättelser vid tinget blivit anförda så att hon därigenom blev pliktfälld.

I annat fall trodde hon att främsta orsaken till deras missämja härrörde därav att mannen ”warit trög til arbete, låtit gjerdesgården förfalla och åkren förderfwas, samt drifwit bort Stiufbarnen utur huset.”

Nils Persson invände häremot i det hustrun hade så mycket mindre fog att beskylla honom för efterlåtenhet i arbetet som han kunde få både grannars och församlingens vittnesbörd att han skött hemmanet och satt upp flera hus, vilket även hustrun erkände.

Med barnen sade han sig även ha haft allt tålamod och att han aldrig drivit dem ur huset, utan när deras sidvördnad och ovett blev allt för stort, hade barnens farbror på hans begäran emottagit en dotter, men sonen hade självmant gått i tjänst.

Sedermera tillspordes mannen enskilt av vilken anledning han ingick i äktenskap med denna hustru eftersom han förut utan tvivel kände dess sinnelag?

Som svar berättade han att hennes bror, Jon Eriksson i Ry, tillika barnens förmyndare, hade erbjudit honom detta äktenskap.

Därefter hade han gått till hustru Märta och låtit henne veta vad anbud honom blivit gjord, men att han därvid hade haft nog betänkande, så vida han endast var 21 år gammal och befarade hos sig mindre skicklighet att hålla barnen till lydnad, då hustrun svarat att han icke borde frukta för barnen.

Hon skulle nog tukta dem.

Vid Mickelsmässtiden 1753 flyttade han sedan i huset, och när han då märkte att barnen hade ont sinnelag och böjelse beslöt han flera resor att flytta ur huset men övertalades varje gång av hustrun att stanna kvar.

Vid enskilt förhör erkände Märta äktenskapets början såsom Nils hade berättat, men påstod dock att när han för äktenskapet velat gå ur huset, hade hon lämnat sådant i hans behag.

Härav fick Konsistoriet tillfälle att göra dessa äkta personer behöriga föreställningar om deras okristliga förhållande och det äventyr som de i såväl andlig, såväl som lekamlig måste underkasta sig, särskilt då de är ytterst framhärdade i oförsonlighet

Mannen å sin sida yttrade sin benägenhet att flytta tillsammans med hustrun samt genom Guds nåd ”skicka sig emot henne” som en rätt äkta maka anstår.

Men hustrun lät förstå att hon inte vidare ville veta av mannen eller att bo med honom hädanefter då han hade rymt ifrån henne.

Efter ytterligare allvarsamma föreställningar emot henne, utlät hon sig att när Nils Persson skaffar sig hemvist och föda, så kunde hon flytta till honom.

Mannen erinrade att som hustrun förbehållit sig någon del av hemmanet Backen till nyttjande i livstiden, så kunde de även hädanefter få bo kvar, men hustrun sade sig inte äga någon del i hemmanet, utan tillkom barnen.

Konsistoriets utslag blev att alldenstund hustru Märta Ersdotter inte ville bekväma sig till sammanlevnad och förening med Nils Persson föranlät Konsistoriet enligt 16 kap. 11 § Kyrkolagen att remittera denna sak till Världslig domstol.

Emellertid åligger det vederbörande prästerskap att med förmaningar söka förmå dem att flytta och kristligen leva tillsammans.

Domkapitlet i Härnösand (AC, BD, Y, Z) FVIIIb:1 (1709-1770) Bild 50.

Domkapitlets i Härnösand arkiv, Protokoll, huvudserie, SE/HLA/1010283/A/A I a/13 (1760-1763), bildid: C0074818_00255.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com