Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

”Polstjärnans” förlisning 1902

Fartyget var på resa från Sundsvall till Dieppe i Frankrike med en last av virke. Redan på julaftons eftermiddag var lotsarna ut mot Polstjärnan då man sett henne blossa. De hade sett lanternorna i decembermörkret men på någon sjömils avstånd försvann ljusen.

Lotsarna trodde att hon hade vänt ut igen mot öppet hav för att hålla sjön tills dagsljuset återvände. Lotsarna gick längre ut till sjöss men fick inte kontakt med ångaren igen. Det var stormvindar och kallgrader.

När lotsarna hade kommit iland var lotsbåten täckt med ispansar. Seglen fick man lämna upp då de var så frusna att de inte gick att få ned. På morgonen, dagen därpå, insåg man att en katastrof hade inträffat under natten.

Polstjärnan hade inte gått ut till havs utan kommit på sidan av farleden, fått grundkänning, vattenfyllts och på några minuter gått till botten. Ett tiotal personer följde med fartyget i djupet. Nyheten om den dramatiska förlisningen spreds över hela Sverige.

Det diktades en ”Sång och Berättelse om den timade olyckan som inträffade natten till den 25 december 1901 i närheten av Sandhamns fyr, då Ångaren Polstjärnan förliste med man och allt”, författad av A. C. S.

I lotsen Roos dagbok har man hittat anteckningar om förlisningen. Han satte ett kryss vid varje besättningsmans namn när kroppen hittades. Kockans flaskpost som senare hittades, lämnade närmare besked om vad som inträffat. Fartyget hade fått roderhaveri utanför kusten.

En sjö hade tagit kapten Wickberg och styrmannen med sig överbord. Kockan hade själv tagit på sig sex livbälten innan fartyget gick till botten. Hennes kropp återfanns på vårkanten nere vid Dalarö.

Den 13 januari 1902 hölls auktion på resterna av fartyget på Stockholms Börs och dessa inlöstes för 1860 kronor av Stockholms T & B i avsikt att kunna bärga och iståndsätta fartyget.

Detta misslyckades dock. Rederiet avvecklades därefter. Övrigt: Den 3-cylindriga ångmaskinen var på 600 hk.

Senaste mätbrev var från 28/10 1897 i Oskarshamn. Historik: Byggdes för Pearson & Foster, Whitby, som Carisbrook. Såldes 1891 till Carisbrook Co Ltd, (Russel, Miller & Huskie), i Glasgow.

1897 förvärvades fartyget av C. G. Wickberg i Sundsvall. Priset uppgick till 7600 pund och namnet ändrades till Polstjernan. Fartyget överfördes på nybildade Rederi AB Polstjernan (registrerat den 15/11 1897), sannolikt i november 1897 men det meddelades inte förrän den 23 feb 1898.

Maritim dokumentation, publicerad 2018-08-27, Riksantikvariatämbetet.

 

I Aftonbladet finns följande tragiska förlopp att läsa

”Polstjernans” förlisning utanför Sandhamn
En framställning av lotskaptenen Smith

Anmodad av Aftonbladets red. att omta­la de tilldragelser som stå i samband med lastångare, ”Polstjernan”, gick till botten vid inloppet till Sandhamn samt att därvid foga de reflektioner, till vilka händelsen kunde giva anledning, får jag härmed äran anföra följande:

Tisdagen den 24 dec. 1901 kl. Något före 5 e.m. observerade de Sandhamnslotsar som vid tillfället hade vakt vid Korsö lotsuppassningsställe med tillhjälp av kikare topplanternan å en från sjön kommande ångare, vilken tycktes stäva in mot Korsö eller Grönskär.

Genast skyndade lotsarna ned till den i Korsö sund förtöjda lotskuttern, vilken klargjordes och under trerevat storse­gel kryssades ut den annalkande ångaren till mötes. Ombord på lotskuttern befunno sig då kronolotsarna Alfred Skog och Ivar Björk, extra lotsen Felix Stark och lotslärlingen Rikard Boman.

Vid tillfället rådde stark storm från ostsydost med grov brytande sjö, mulen luft och över dragen himmel samt en temperatur av 5 grader under fryspunkten.

Oaktat detta kryssade lotskuttern likväl utåt allt emellanåt och så snart befann sig i det fasta vita skenet från Sandhamns fyr signalerande med bloss, vilka signaler alltjämt av den annalkande ångaren på samma sätt besvarades.

Denna senare framgick i det fasta vita skenet från Sandhamns fyr, således mitt på farleden, så vitt de på lotskuttern varande kunde bedöma.

Ångarens topplanterna och röda boglanterna blev alltmera synliga och vid pass kl. 6.30 e.m. ansåg lotsarna sig stå en knapp engelsk mil från det mötande far­tyget, som då för sista gången besvara­de deras signaler.

Härpå märktes plötsligt en intensiv, svart rök uppstiga från ångaren, varför lotsarna antog att denna eldade på och åter stack till sjöss. Styrkta i denna sin åsikt därav att intet ljus av något slag vidare syntes från ångaren, oaktat lotskuttern ännu en stund kryssade utåt och därvid tvenne gånger blossade, vände lotskuttern slutligen och seglade åter till Korsö.

Att höra någonting från fartyget var ej möjligt, ty stormen och sjöarnas brott överröstade varje annat ljud. Vid ankomsten till Korsö befriade lotsarna kuttern, dess segel och rigg samt sig själva från den is, varmed allt blivit betäckt, och uppgick till lotsuppassningsstället för att byta om kläder och utsätta utkik för att iakttaga, om något visare skulle synas från sjön.

Kl. var då närmare 8 på aftonen och i tre timmar hade lotsarna förgäves kämpat en hård strid mot väder och vind.

Upptäckten

Onsdagen den 25 december fortfor stormen med oförminskad styrka. Vind och väderlek voro överhuvud de samma som under föregående dag, vartill dock kom täta snöbyar som högst betydligt försvårade sikten.

Kl. något över 8 på morgonen observerade de ovannämnda lotsarna på Korsö i riktning norr om Revengegrundet ett föremål först antogs vara den vid Södergryndan utlagda bojen som råkat i drift, men sedan, när det ej flyttade sig, en överisad mast på ett sjunket fartyg.

Så snart detta blivit klart, begav sig lotsarna genast åter ut med lotskuttern för att företaga närmare undersökningar, sedan de dock först telefonerat in till Sandhamns lotsplats.

Utkomna till det sjunkna fartyget, vars båda masttoppar snart syntes, observerades detsamma hava sjunkit, stävande nord-nord-väst. Man seglade ett varv kring de båda uppstickande masterna, men kunde icke förnimma spår av vare sig människor eller inventarier, varför lotsarna inseglade till Sandhamn för att rapportera förhållandet.

Spår efter den förolyckade

Redan då lotskuttern utseglade från Korsö, hade emellertid överlotsen i Sandhamn utsänt kronolotsarna John Brown och Emil Ekström för att rekognoscera till stränderna i händelse några människor eller inventarier från den förolyckade ångaren skulle kastats i land, och observerades av dem å ostligaste udden av Sandön, mitt emot den s. k. Kniphalskobben, spillror av en sönderslagen mindre båt samt strax utanför den nämnda kobben en mässingscistern, sådan som brukar användas i livräddningsbåtar.

Något sydligare observerades vidare brunmålade brädlappar, troligen från en hundkoja eller dylikt samt slutligen å Sandöns sydligaste udde en större vitmålad skeppsbåt utan namn, men med vidliggande båtinventarier såsom master, åror m.m.

På samma ställe fanns jämväl flera last- och rumsluckor jämte några skärstockar, av vilka en avbruten, tre livbälten, fragment av en kappsäck, båtkapell av trä, en båtbom och några båtskrå m. m.

Stränderna av Korsö har jämväl dock utan resultat blivit undersökta.

Torsdagen den 26 december fortfor vinden ehuru med något minskad styrka; temperaturen steg till + 1 gr. och ett snöblandat regn föll ymnigt.

Under dagen kunde endast strandrekognosceringar utföras, men ledde dessa ej till något annat resultat än det ovannämnda.

 Lotskaptenen på platsen

Fredagen den 27 december vid 11-tiden på förmiddagen, ankom jag med lotsångaren Vega till Sandhamn, utgick genast till den sjunkna ångaren, vilkens läge invinklades, varefter latitud och longitud därför bestämdes och befanns ångaren, såväl härigenom som på grund av senare företagna observationer i skenet från den då tända fyren i Sandhamn, ligga i det vita tvåklippsskenet från sagda fyr och således norr om farleden å lat. N. 59° 15′ 48″ samt long. O. 19° 0′ 32″.

Telefonmeddelande härom sändes genast till Svenska Telegrambyrån med anhållan att läget av vraket måtte bliva telegrafiskt kungjort ej allenast i svenska, utan jämväl i norska, danska, tyska och finska hamnar.

Dykeribolaget Neptuns ångare Poseidon, som jämväl ankommit till Sandhamn, hade även besökt vraket utan att på grund av rådande dyning kunna företaga någonting. Båda ångarna ingick till Sandhamn för att invänta lämpligare omständigheter.

Det var ”Polstjernan”

Lördagen den 28 december kl. 8 förmiddagen utgick vi åter. Jag utsatte först en ny remmare vid Revengegrundet och Södergryndan samt en vrakprick ca 60 meter söder om den sjunkna ångaren, varefter jag besökte platsen för densamma, där dykare från Poseidon var sysselsatt med undersökningar.

Härunder uppdagades att ångaren heter Polstjernan och är från Sundsvall, att den ligger på 26 à 28 meter vatten med tilltagande djup under akterskeppet, som är fritt från botten, att djupet på ångaren är 7 à 8 meter midskepps, men blott 4,5 meter å aktersta delen över den s. k. ”popen”, att en större läcka finnes strax akter om storriggen, varest kölen på en längd av ca 3 meter är borta och åtskilliga större hål uppstått, att skorstenen 1igger splittrad på sjöbotten babord om fartyget, att samtliga båtar och lösa däcksinventarier äro borta, ledstänger och räckverk nedböjda, luckorna öppna och att inga människor kunnat observerats.

Från navigationshytten upphämtades Klints tabellverk och en annan bok samt en sextant.

Hade djupet på vraket varit större eller minst omkring 15 à 16 meter, så hade masterna bort borttagas emedan vraket sedan ej varit farligare än ett grund med detta djup.

Men som det nu är kan detta ej anses rådligt då masterna mera gagna än skada. Vid frisk bris blir nämligen vraket såsom ett 4,5 meters grund där sjön bryter häftigt och de uppstående masterna som har en höjd av ca 6 meter över vattnet och äro synnerligen starka och av järn tjäna då varningssignaler vid dagnavigering.

Under natten har man de olika skenen från Sandhamns fyr att rätta sig efter. Man skall nämligen hålla sig i det fasta vita skenet från denna fyr.

Kommer man norr om den sektor, där detta sken visas, så klipper fyren vit tvåklipp och söder därom röd enklipp.

Att utlägga ett fyrskepp vid vraket denna tid på året torde ej kunna ifrågakomma, då risken för såväl fartyg som besättning är överhängande och det sannolikt om en eller annan vecka måste intagas.

Vad som vidare synes mig onödiggöra andra än de omständigheter att intet fartyg under vintertiden lär våga sig in utan lots och att lotsstyrelsen för länge sedan beslutit att lotsångaren Vega skall så fort ske kan, stationeras till Sandhamn för att hjälpa lotsarna ut till ankommande och in ifrån utgående fartyg.

Anledningen till grundstötningen

Den frågan tvingar sig naturligtvis på en var: vad anledningen till grundstötningen och haveriet varit?

Härpå kan man gissningsvis svara att fartyget sannolikt varit mycket svårt att styra med akterlig vind och våldsam sjö, att möjligen ett fel å rörledningen eller rodret uppstått och att innan detta kunnat avhjälpas en ödesdiger babordsgir tagits, så att man kommit in i den röda i enklippen och troligen för nära Revengegrundet, där ”Polstjernan”, som brukar ligga ca 7 meter på full last, kan under de rådande förhållandena ha törnat på 10 meter eller ändå större djup.

Efter grundstötningen har sannolikt alla om­bordvarande rusat upp på däck, där en våldsam sjö spolat människor och lösa effekter över bord, vräkt omkull skorste­nen, slagit sönder allting och krossat luc­korna till lastrummen.

Nästa sjö har sannolikt lyft fartyget på flott vatten, varefter det drivit nordvart hän över fyrens fasta vita och lyckligtvis in i dess vita tvåklippssken, där det sjunkit.

Hade ”Polstjernan” fastnat i det nämnda fasta vita skenet, så hade under natten oberäkneliga olyckor kunnat inträffa.

Den finska båten ”Wellamo” passerade nämligen ett par timmar efter olyckan ut denna väg och som den nämnda fasta lysvinkeln är liten, så måste ”Wellamo” kommit i ett kritiskt grannskap av de båda uppstående krafti­ga järnmasterna, om den ej rent av spet­sats på dem.

Anmärkningar mot inloppet

Mycket skulle vara att säga rörande Sandhamns inlopp, såväl som landsorts. Båda äro tämligen antikverade och att olyckshändelserna där ej varit flera är underbart.

Det finnes blott ett enda säkert inlopp till Stockholms skärgård och detta är Danziger Gatt. Funnes absolut pålitliga lysbojar, som utan tillsyn kunde brinna en längre tid, så vore ju genom deras användning i de båda nämnda inloppen mycket vunnet, men ännu åtminstone äro ej de med experiment med acetylengasbojar, som lotsstyrelsen rätt länge bedrivit, avslutade och vanliga gasbojar torde ej vara lämpliga för oss.

Bäst är i alla fall ett inlopp, där sådana anordningar ej behövas, utan där man kan från sjön direkt ingå i skärgården, ledd av en stor lysvinkel från en vid inloppet anbragt fyr.

Sådant är Danziger Gatt och om skärgårdsvägen därifrån och till Stockholm är längre än från Sandhamn, så motväges detta av behaget att gå i ett lugnvatten, där jag kan ankra var som helst och slippa att angöra inloppet, kryssande bland grund och bränningar.

E. A. S:th.

Ännu en skeppsbåt funnen

Några fiskare, som under söndagen rott ut till havs för att söka efter vrakspillror, hittade på Hästskären invid Ådkubbens fyr som ligger söder om Sandhamn och framför passagen till Runmarö, resterna av en sönderslagen skeppsbåt, vilken tydligen tillhört ”Polstjärnan”.

Vågorna hade splittrat båten i sådana spillror att man ej kan säga, huruvida den varit begagnande eller ej.

Trots omsorgsfullt sökande hittades emellertid ingenting och det är ganska troligt att denna båt liksom de förut å Sandön hittade slungats över bord och av vågorna kastats upp på stranden.

Vidare undersökningar å Runmarö och skären där framför skola säkerligen leda till upptäckten av flera rester från skeppsbrottet.

Aftonbladet den 30 december 1901.

Ett brev från de döda

I Aftonbladet läses: Till befälhavarens å ”Polstjernan”, kapten Widmark, här bosatte halvbroder anlände i dag ett paket in­nehållande en geneverflaska, som i söndag upphittats å stranden av Viskär i Vånö och Aspö skärgård strax utanför Runmarö.

Flaskan innehåller en gulnad nära nog oläslig skrivelse av vilken vi med hjälp av förstoringsglas kunnat tyda följande (ord som äro absolut oläsliga ha ersatts med streck):

”Det är fasligt svårt att dö. -Stor­men rasar och sjön är svår men vi måste alla ombord dö. Ingen rädd­ning vi ser. Om ingen af oss blir räddad, så är det skrifvet ombord på Polstjärnan. Båten är läck.

Ingen räddning att nå Sandhamn, Andra styrman, två man gick öfver bord i natt. En båt sattes ut men den slogs sönder. Kapten skada sitt — uti att kapten brutit benet. Rörledningen sönder. Denna flaska kommer ej i sjön förrän båten sjunker. Jag har tre bälten. Om ni hittar våra kroppar så begraf dem i stillhet och om ni vill veta hvem jag är så är det kokerskan.

Hälsa min fästman August Berg, rorhållare — att han hälsar min syster. Kapten hälsar sin broder, re­deri, att han har kämpat i två dygn mot döden — men hittar honom. In­gen kan hjälpa oss — kär min bro­der. Sjunker snart —”.

Här slutar brevet. De sista orden är skrivna snett öfver papperet. Brevet är ej undertecknat. Vi ha för tydlighetens skull ändrat stavningen och tillsatt punkter. Eljest är stiliseringen lika med brevet.

Sundsvalls Tidning den 10 juni 1902.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com