Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Ur de eländas liv, Härjedalen 1896

För någon tid sedan omtalade vi, skriver Norr­länningen i Sundsvall, att tvänne gum­mor från Jämtland, av vilka den ena var blind, kommit hit till staden, den blinda för att söka bot för sina ögon, och den andra var hennes följeslagerska.

Första natten de voro här inlogerades de hos barmhärtiga människor, som de kände sedan gammalt, men natten därpå tog de rum på ett annat ställe. Den blinda blev sjuk och liggande på plat­sen.

Sedan vår förra notis var synlig och till i torsdags hade de båda bott på detta ställe, svultit emellan varje gång de fått en bit som den ena av dem tiggt ihop, och frusit, då den, som kunde vara på benen och hade synen i behåll, icke kunnat plocka ihop något skräp att bränna i kaminen.

Det var i denna bostad vi gjorde ett besök.

Efter att ha klivit uppför en trappa, där utrymmet var så litet att man icke kunde komma upp med rak kropp, stod vi framför fönstret till kyffet. Då man såg dit in överfölls man ovillkorligen av motvilja mot att öppna dörren.

Vi steg emellertid in. På en stol satt den blinda, och mitt emot henne den andra gumman. På en koffert satt två andra personer, som voro inhysta i samma rum med misstänksamma blickar.

Man kunde med nöd stå rak i rum­met, där taket var högst. På bägge sidor under det sluttande taket voro britsar belägna. På dem fanns vis­serligen sängkläder, men av tvivelaktig renhet.

I den lilla kaminen brann nu en brasa, och luften var för minuten varm och kvävande. Vi stannade icke länge, och det var med en verklig känsla av lättnad man lämnade stället.

I torsdags middag fingo de båda gum­morna lämna rummet sedan värdinnan lättat de två stackars varelsernas kassa på några kronor i hyra. Den av dem, som icke var blind, hade nämligen fått 10 kr. från en son eller dotter dagen förut.

Nu stod de åter på gatan utan huld och skydd.

Till dessa uppgifter av Norrlänningen anse vi oss böra foga några icke ovik­tiga upplysningar:

Den blinda kvinnan är från Härje­dalen, icke från Jämtland, och har blivit blind på grund av venerisk smitta.

I stället för att hålla sig hemma på sin ort drager hon land och rike omkring i följe med en korpulent välfödd kam­rat och leva de mycket gott på all­mänhetens godtrogna barmhärtighet.

Båda kvinnorna tillhöra den sorts män­niskor, som ockra på välgörenheten, men det bästa sätt att behandla dem vore att tilldela den åtföljande varning för lösdriveri och sedan skicka dem båda hem till deras land igen.

Jämtlandsposten den 8 januari 1896.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com