Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Vaxholms fästning

Fästningen har sitt ursprung i ett blockhus som började uppföras 1548 på Vaxholmen. Detta hus byggdes sedan ut med tiden, särskilt intensivt var arbetet 1656-62.

År 1833 påbörjades stora ombyggnadsprojekt på fästningen, bl.a. började nu kastellet att byggas.

Knappt var de omfattande arbetena klara, förrän den nya vapenteknologin gjort fästningen föråldrad och den miste mycket av sin militära betydelse. Vid mitten av 1800-talet konstruerades bl.a. det räfflade eldröret som drastiskt ökade kanonernas eldkraft. På några timmar kunde man med en sådan kanon förvandla den tjockaste fästningsmur till en grushög!

Som fästningsfängelse har Vaxholm tjänat från mitten av 1700-talet till 1843, man hyste dessutom danska och ryska krigsfångar i början av 1700-talet. Något större antal fångar har man aldrig hyst och ofta placerades här personer som hotade rikets säkerhet.

Många uppsatta personer, ofta med adlig härkomst, har därför vistats här. För dessa har Vaxholmsvistelsen mer haft karaktären av husarrest än fängelse. När t.ex. krigshjälten von Döbeln satt inspärrad här, disponerade han flera rum med kök och hade tjänstepersonal med i fängelset. Han hade också viss rörelsefrihet och kunde t.o.m. odla sitt sällskapsliv.

Vaxholms fästning kom att få stor betydelse som förläggningsort för kronoarbetskåren. När l:a kronoarbetskompaniet 27 maj 1843 ankom till Vaxholm bestod kompaniet av 158 man. Man utökade numerären med 12 fångar som avtjänade 2-4 års straffarbete på Vaxholms fästningsfängelse. Anledningen till att dessa fångar fick ingå i kronoarbetskompaniet var att Vaxholms fästningsfängelse nu lades ner. Övriga fångar som inte ansågs platsa i kronoarbetskåren sändes till Långholmen.

Detta första kronoarbetskompani på Vaxholm utökades snart med ett nytt kompani och i slutet av 1840-talet var man nästan 500 man. Fångarna hade nu lämnat Vax­holm och tagit de nya kasernerna på Rindö i besittning.

Det säger sig självt att det var svårt att upprätthålla den nödvändiga disciplinen över denna stora numerär. Liksom hos kronoarbetskåren på Karlsborg, flödade brännvinet även på Vaxholm. Många brott och förseelser begicks i fyllan och villan. Straffen var orimligt hårda, ofta utdömdes dödsstraff för bagatellartade förseelser.

Så hade t.ex. kronoarbetskarlen 379 Lindqvist tänkt gå in i en snickarbod som inte var tillåten för kronoarbetskarlar. Hans förman sergeant Hofgren fick se detta och efter ett skarpare meningsutbyte fick Hofgren en örfil. Högsta domstolen dömde slutligen Lindqvist till döden genom arkebusering. Exekutionen, den sista arke­buseringen i Sverige, ägde rum den 5 juli 1850 på Rindö under strikt tjänstgöringsreglemente.

Efter sedvanliga ceremonier ställde nio soldater upp sig tolv steg från delinkventen och på kommandot ”Fyr” avlossade de sina vapen. Enligt vissa ögonvittnen till händelsen gjorde inte kulorna sin verkan, utan bataljonsläkaren fick skjuta två skott med sin revolver genom hjärtat på Lindqvist.

Då fästningen på Vaxholmen (d.v.s. kastellet) 1863 stod färdig började krono­arbetskåren så sakta att avvecklas men under 1870-talet användes kronoarbetskarlarna för att uppföra Oskar-Fredriksborgs fort vid Oxdjupet och när detta arbete var avklarat började manskapet att hyras ut till företagare och fabrikörer i trakten.

Den 29 maj 1891 sattes emellertid slutpunkt för kronoarbetskåren vid Vaxholm då kvarvarande manskap sändes till den nyinrättade tvångsarbetsanstalten på Svartsjö slott.

Källa: Christer Feiff – Fästningsfångar, 1999.

Tony Korpenklo - korpenklo[@]gmail.com